Science fiction och fantasy som motstånds- och protestlitteratur

Miniseminarium från Bokmässan 2018 – om motstånd och protester inom science fiction och fantasy och hur det har hängt ihop med aktivism utanför litteraturen.

Vi börjar där hela genren ofta sägs börja, med Mary Shelley. Mary Shelley var dotter till Mary Wollstonecraft, en revolutionär feminist som åkte till Paris under skräckväldet och, ännu mer kontroversiellt för tiden, skrev Till försvar för kvinnans rättigheter (1792), som gjorde henne utfryst och hånad både i press och i samhället. Hon påstod nämligen att kvinnor borde ha rättigheter – några, vilka som helst faktiskt! och det gick inte för sig.

Poeten Percy Shelley var en fanboy av Mary Wollstonecrafts fritänkande, och det var så han hittade Mary (d.y.). Men, när den Mary gick till sin far, en filosof som hela sitt liv predikat fri kärlek och att följa sitt hjärta, och berättade att hon tänkte dra till Europa med en känd poet, då vände han på en halvpenny, försökte först spärra in henne och vägrade sedan att ta tillbaka henne. Ett utmärkt exempel på dubbelmoralen i hur kvinnans frigörelse inte gäller den egna dottern.

Mary struntade i sin far, för hon hade ett driv och en förebild i att göra motstånd, och skrev Frankenstein. Den firar 200 årsjubileum i år och anses vanligen som science fiction-litteraturens startskott. Den var inte bara ett lysande inlägg i samtal om vetenskapens gränser och män(niskor)s högmod, den tar också upp mäns arrogans mot kvinnor, mäns vilja att skapa liv oberoende av kvinnor mest för att visa att de kan, och på många sätt speglar den (och hennes övriga texter) hur hon och hennes mamma behandlades av samhället, inklusive paralleller till hur Mary d.y. behandlades av sin far. Frankenstein var revolutionär både i sitt innehåll och i att en kvinna skrev något annat än kärleksromaner där det går väl endast för de dygdiga.

Utöver att vara fantastiskt i sig har science fiction och fantasy alltid varit ett väldigt användbart verktyg för samhällskommentar och samhällskritik. Det kan visa en parallell, eller framtida, eller annorlunda värld, där saker händer som hade kunnat hända här, och det blir som en spegel för vår värld. Det kan användas för att protestera mot hur samhället ser ut i nutid, och även för att varna för vart vi riskerar att vara på väg.

Redan Jonathan Swift använde fantasymiljöer för bitande satir mot sin samtid i Gullivers resor 1726. Andra exempel från olika tider är Egalias döttrar, som verkligen vände en spegel mot vårt samhälle under 70-talets kvinnokamp, och årets Händelsehorisonten av Balsam Karam, som på många sätt handlar om att nå brytpunkten, punkten av ingen återvändo – i rymden, i motståndet, och i utsattheten att fråntas sina rättigheter och sitt människovärde.

The Traitor av Seth Dickinson är en fantasyroman om en kolonialmakt lik Romarriket eller Brittiska imperiet, och en kvinna vars familj drabbas hårt när landets lagar görs om för att passa ockupationsmakten. Istället för att slå tillbaka direkt bestämmer hon sig för att låtsas anpassa sig och bekämpa systemet inifrån. Men det kräver fruktansvärda pris, och systemet är en enorm maskin som det kan vara alldeles för sent för att stoppa.

I De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru påstår sig den ena huvudpersonen vara en tidsresenär från ett Sverige 15 år in i framtiden, där politiken och samhället präglas av följderna av ett tragiskt Daesh-attentat. Det är i princip ett Sverige som det skulle se ut med sd i regeringsmakt. Då finns det medborgarkontrakt och svenskhetslektioner, medborgargarden som har appar där de kan se vilka som räknas som svenska nog, och för dem som inte är det råder full rättslöshet och som värsta följd Guantanamo-liknande koncentrationsläger.

Som i till exempel Anyurus bok yttras fantastikens samhällskommentar ofta i form av dystopier. Dystopi är motsatsen till utopi, och betyder bokstavligen “dålig plats”. Dystopier skildrar hur samhället kan utvecklas till det mycket värre, om vissa aspekter av det tillåts dras till sina ytterligheter. Allra oftast har dystopierna också ett större eller mindre inslag av motstånd – det pekar ut linjen att när det har gått såhär långt måste vi sätta stopp. Bilderna här är från protestmarscher jorden runt.

Dumbledore’s Army är en hemlig elevförening som bildas i den femte Harry Potter-boken . Kriget har kommit till magivärlden och fascistiska krafter infiltrerar både magiministeriet och trolldomsskolan. De vuxna tar upp motståndet i Order of the Phoenix, och de skolungdomar som vill slå tillbaka och försvara det goda på skolan bildar en grupp uppkallad efter den rättmätige rektorn: Dumbledores armé. De bryter mot skolans och de vuxnas regler, för de inser att regler som frammanar förtryck är fel.

Dystopin har gått mycket längre i The Hunger Games, men även här visar sig motståndet vara möjligt, när de ungdomar som är menade att döda varandra för underhållning istället gör gemensam sak för att bryta den totalitära makten. Sedan Hungerspelen kom ut 2008 har den följts av en hel subgenre av dystopier där ungdomar slår tillbaka mot godtyckliga, förtryckande, totalitära despoter och samhällsordningar. Inte undra på kanske med tanke på det politiska läget i världen.

Superhjälteserier är kanske inte det första folk tänker på när det kommer till motståndslitteratur, men redan på 60-talet tog X-Men tydlig ställning i medborgarrättsrörelsen, genom att använda mutanter med superkrafter som metaforer för marginaliserade grupper. “Vanliga” människor har fördomar mot mutanter, anser att de är farliga, utgör hot mot det etablerade samhället. På grund av vad de är födda som så räknas mutanter inte som människor, deras rättigheter och människovärde tas ifrån dem.

Parallellerna till den tidens politik går så långt som att det är lätt att jämföra den samexistens-predikande Professor X med Martin Luther King, och ställa honom i kontrast med den militante Magneto som liknas vid Malcolm X. Serierna har också en diversifierad uppsättning karaktärer, en motståndshandling i sig och en logisk följd av att ta ställning i frågan: en insikt om att ifall fina ord endast framförs av privilegierade så är även det i sig ett tystande av marginaliserade och utsatta grupper.

En tecknad serie som gör mer våldsamt motstånd är V for Vendetta av Alan Moore. Den utspelar sig under ett alternativt 80-tal när ett fascistiskt parti har enväldig makt i Storbritannien. Motståndskämpen V svarar genom att spränga offentliga byggnader i luften, men även genom att ge fristad åt en ung kvinna som är oönskad i det “nya” samhället. V ser kanske bekant ut? Hans mask – som i sin tur är modellerad på 1600-talets krutkonspiratör Guy Fawkes – har anammats av motståndsrörelserna Anonymous och Ockupera Wall Street.

Farthing, första boken i Small Change-trilogin av Jo Walton, utspelar sig också i ett alternativt England, men på 40-talet. Storbritannien slöt fred med Tyskland i ett tidigt skede av kriget och efterhand blir både politiken och samhället mer förändrat av vänskapen med nazi-Tyskland. Huvudpersonen är en av de sista ärliga kriminalinspektörerna, som försöker navigera en allt mörkare tillvaro och hålla på sina egna hemligheter, som skulle försätta honom i livsfara.

Broken Earth-trilogin av N K Jemisin utspelar sig i en värld plågad av jordbävningar och vulkanutbrott. De som har magiska färdigheter kan styra, förhindra, eller orsaka dessa utbrott, och de kan det redan från födseln. De är därför hårt kontrollerade. Till dels tränade för att bli nyttiga, men också förslavade, lobotomerade, avlade på, och mördade om de inte passar mallen eller tappar kontrollen. Men som bland alla förslavade folk så finns det de som hävdar att det måste gå att hitta ett sätt att leva tillsammans, och de som är trötta på att möta fruktan och misstroende och gör våldsamt motstånd. Det finns också en väldigt komplex historia bakom den här världens instabila natur och de magiska förmågorna, mycket som det finns en komplex historia före och efter slaveriet i USA.

Såsom svart kvinna har N K Jemisin fått utstå mycket skit inom fandom, men hon använder också den plattform hennes framgång erbjuder för att slå tillbaka. I sina tal som hedersgäst och prismottagare så drar hon sig inte alls för att ta upp rasism och peka ut orättvisor och dumheter. Senast vann hon det viktiga Hugo-priset för tredje året i rad, för alla tre delarna i trilogin – vilket ingen har gjort tidigare – och i sitt tal vände hon sig till de alltför många som hävdat att när de själva vinner är det på merit och kvalitet, men när någon som hon vinner är det identitetspolitik – och hon räckte hon upp den raketformade pris-statyn som ett rejält långfinger mot dem allihop.

Slaveriet i USA skildras direkt i The Underground Railroad av Colson Whitehead, med några alternativhistoriska inslag som gör att vi plockar den till SF-bokhandelns sortiment. En av de ändringar av historien Whitehead har gjort är att den underjordiska järnvägen, nätverket av abolitionister som förde förrymda slavar till frihet i norr, här faktiskt är en underjordisk järnväg på räls. Men ännu viktigare är att han har förstärkt tidens rasism och låtit sitt North Carolina ha dödsstraff på att vara afroamerikan inom statens gränser. Under läsningen känns det plausibelt att den historiska situationen var så jävlig, för de många lynchningarna sågs ofta mellan fingrarna, även om de inte var lagstadgade. I en intervju har Whitehead rentav jämfört sin romans versioner av Georgia och North Carolina med länderna i Gullivers resor, som vi nämnde i början.

Inom science fiction-och fantasy-fandom, som länge har varit en väldigt interaktiv sammanslutning där läsare och författare möts, så har frågor om rasism och andra typer av förtryck naturligtvis inte bara tagit sig uttryck i skönlitteraturen. Det finns grupper som fått för sig att sf och fantasy bara är av, om och för vita, straighta, funkonormativa cismän. Och en del av de här grupperna inbillar sig att det är korrekt att det ska vara så, och försöker gnälla sig till att det ska bli så.

Därför har aktivismen inom fantastiken inte bara tagit sig uttryck i att skriva romaner och noveller som inkluderar andra grupper. Det är även många som har behövt kämpa för sin rätt att delta jämställt och jämlikt i kongresser och andra evenemang, sin rätt att bemötas med respekt, sin rätt att vinna priser utan att räknas bort som en kupp av PK-maffian. Det blir dock allt bättre och bättre, ju fler röster som hörs, även om det är lång väg kvar.

Men ett väldigt påtagligt exempel på en förbättring är prispokalen i World Fantasy Award, ett av de stora prestige-priserna. Pokalen brukade vara en byst av HP Lovecraft, en onekligen inflytelserik men lika onekligen rasistisk och kvinnofientlig författare från början av 1900-talet. Flera vinnare pratade om hur olustigt det var att ha honom stirrande på sig i bokhyllan, och efter en lång debatt ändrades pokalen 2016 till ett fantastiskt träd i fullmåne.

En annan form av förtryck som pågått under alla historiska skeden och alla politiska styren är att män anser sig ha rätten att styra över icke-mäns kroppar. Även om detta skrivs det numera en hel del inom fantastiken, något som givetvis inte kommer från ingenstans. På 70- och 80-talen skrevs det mycket feministisk science fiction, hand i hand med kvinnorörelsen och annat politiskt motstånd under tiden. Det sägs inom vissa kretsar att det inte hände så mycket spännande inom sf under 70-80-talen, och att cyberpunkens framväxt var en reaktion på det. Men de som säger det måste ha valt att räkna bort feminismen. För under den här tiden skrevs det otroligt inflytelserika romaner av bland andra James Tiptree Jr, Vonda McIntyre, Marge Piercy, Sheri S Tepper, Joanna Russ och Octavia Butler. Romaner som än idag talar till nya läsare.

The Handmaid’s Tale, Tjänarinnans berättelse, har nu kommit som tv-serie, men kom som bok redan 1985. Då var dess skildring av ett samhälle där fertila kvinnor ägs som rättslösa avelsdjur av rika män säkert inspirerade av Reagan- och Thatcher-eran, men kändes ändå som en typisk avlägsen framtids-skildring. Inte kan rättigheter försvinna så fort, och samhällets strukturer ändras så i grunden? Nu å andra sidan känns många av dystopins inslag inte avlägsnare än en andra presidentperiod för Trump. Det här är också ett exempel på hur en protesterande bok och tv-serie har blivit del av faktiska protester: det har gått många handmaids i protestmarscher i USA och på Irland, och tv-seriens skapare har sagt att de är stolta över detta.

Naondel av Maria Turtschaninoff utspelar sig i samma värld som Maresi, och den i år aktuella Breven från Maresi. Det är en värld där magin springer ur källor, och flera av dessa är kvinnliga mysterier och hemligheter. I boken följer vi ett antal kvinnor från olika samhällsklasser och olika delar av den här fantasyvärlden, som har tillgång till magi. De kommer alla i kontakt med en man som törstar efter makt och försöker roffa åt sig allt. Det är en bok om händelser som kan tvinga kvinnor isär och sådant som kan få dem att gå samman.

The Power av Naomi Alderman, Makten på svenska, inleds med att kvinnor börjar få superkrafter. Fler och fler får kraften att genom sina bara händer ge elchocker – lätta, eller dödliga. Efterhand vänds det alltså helt upp och ner på axiomet att män styr över kvinnor på grund av sin större fysiska styrka; det får politiska och militära följder världen över. Det finns de som tror att nu kommer allt att bli bra, nu kommer vi att få ett fredligt, vårdande, samhälle där alla tar hand om varandra. Så blir det dock inte. Strukturer vänds inte bara ut och in; makt korrumperar; och det finns annan makt än hot om våld.

Bitch Planet av Kelley Sue DeConnick utspelar sig i en nära framtid, t ex Trumps andra presidentperiod ifall vi har upptäckt interplanetära rymdresor tills dess. Här styr patriarkatet med järnhand, och de kvinnor som inte följer strikta lagar om lydnad, tysthet, skönhet och att stå till förfogande för mäns önskemål och nycker, stämplas som non-compliant (inte foglig) och skickas till fängelseplaneten som i folkmun kallas Bitch Planet, vilket i princip är ett dödsstraff. NC för non-compliant är vad som är stämplat på fängelseuniformerna, och det har blivit en populär motståndstatuering bland seriens fans.

Science fiction- och fantasy-berättelser har ofta handlat om krigets fasor, snarare än det ärorika i det. Mordor och kriget om Ringen är tydligt inspirerat av Tolkiens egna erfarenheter från första världskrigets skyttegravar. Andra exempel, av många, är Vonneguts Slakthus Fem som baseras på eldbombningen av Dresden, Haldemans Forever War och LeGuins The Word for World is Forest som sprungit ur Vietnamkriget, med många fler. Jämförelserna med verkliga krig och folkmord fortsätter i många nutida romaner.

I Children of Blood and Bone av Tomi Adeyemi har Orïsha förlorat all magi efter att det härskande folket utplånat alla maji i landet. Det är en berättelse vi har hört förr, men här är folkmordet en ständigt närvarande händelse. Det spelar störst roll i hur alla agerar, hur de olika folken talar med varandra, om varandra och hur ens en glimt av magi gör att alla omvärderar den plats de blivit tilldelade i den nya ordningen. En ung flicka får magiska förmågor, en prinsessa gör uppror mot sin despotiske far, en ung prins tvingas välja mellan det som känns rätt och det han lärt sig att göra, allt medan de rusar mot klockan för att försöka återkalla magi till hela landet och ge folket sin röst tillbaka.

Ancillary Justice är första boken i Ann Leckies mångfaldigt prisbelönade debut-trilogi. Den tar sig an krig ur synvinkeln av ett krigsskepp. Krigsskeppet är en artificiell intelligens som också har sitt medvetande nedladdat i en stor mängd soldaters kroppar. Dessa är resultatet av folkmord, och det blir ännu mer brutalt när de används för att kontrollera de invaderade folken. Men det är en brutalitet som kommer tillbaka och skeppet decimeras till att bara vara en enda kropp. Ensam och förrådd, med en enorm skuld på sitt samvete börjar hon ifrågasätta den kejserliga expansionsmakt hon blivit byggd för att lyda.

Utöver krig gör Leckie i sina böcker intressanta saker kring genusfrågor, vilket ledde till att även hon fick utstå en mängd påhopp och förolämpningar när den första boken vann Hugopriset, Nebulapriset, Arthur C Clarke-priset, Locus-priset, British Science Fiction Association-priset och Kitschies-priset. Allt det där var förstås bara rädda eftergifter för de där hemska feministerna som attackerar män och förstör science fiction. Själva kan vi vittna om att efter att ha läst x antal romaner där 95% av karaktärerna har pronomen “han”, så är det väldigt skönt att läsa en bok där 99% procent av karaktärerna har pronomen “hon”.

Det finns många sätt att leda motstånd och delta i protester förstås. Ett är att visa på andra sätt att leva som går emot var den rådande normen är på väg. Ursula le Guin var mycket bra på båda sätten att göra motstånd och utbilda sina läsare. I hennes The Dispossessed är huvudpersonen från ett utbrytarsamhälle på en måne där det råder fullständig egalitär solidaritet och alla gör allt, ingen får äga mer än de behöver, arbete fördelas efter var det behövs och folk blir förflyttade med eller mot deras önskemål för samhällets bästa. Han reser sen till planeten månen kretsar kring (och det i sig är förstås också en kommentar) och där finns ett överflöd av allt men det råder också fullständig kommersialism och kapitalism. Genom boken så visar le Guin på för- och nackdelar med båda strukturerna och på hur människor särskilt i den, för hennes läsare, normbrytande kulturen kan resonera och vad de får ut av att leva så. Det spännande är att den är lika aktuell idag och hennes språk är kristallklart som alltid.

Record of a Spaceborn Few av Becky Chambers är tredje ganska fristående boken i en löst sammanhållen trilogi. Den utspelar sig på en flotta av generationsskepp, de sista skeppen som lämnade Jorden när miljöförstöring och klimatförändring till slut gjort den obeboelig. Samhället ombord på skeppen är säkert inspirerat av Star Trek, också ett tidigt försök till rymdutopi. Det finns inga pengar. Du prövar olika yrken tills du hittar din plats som både passar dig och är till allas bästa. De skitigaste, tristaste jobben går på rotation. Det finns bostäder åt alla. Allt är byggt för att förekomma och undvika konflikter, för när de började resa visste de att många generationer framåt skulle behöva samexistera på de här skeppen, kanske utan att någonsin kunna komma fram eller kunna fylla på förråden. Allt är byggt för hållbarhet, eftersom skeppen är helt slutna system. Ni vet, ungefär som jordklotet.

I The Lamb Will Slaughter the Lion av Margret Killjoy, och uppföljaren The Barrow Will Send What it May, är huvudpersonen och de hon interagerar med anarkister. De är politiska, materiella och relations-anarkister och deras värderingar genomsyrar hela berättelsen. Det handlar inte om politik, men allt från att framkalla ett hämndens väsen till att leva på lånad tid, blir påverkat av skillnaderna mellan de anarkistiska principerna och det vanliga samhället.

Updraft, Cloudbound, och Horizon av Fran Wilde utspelar sig i en fullständigt påhittad värld och en fullständigt unik miljö där stora torn av ben växer upp ur något eller någon så långt under molntäcket att det inte vets något om. I dessa bentorn bor folk som tar sig mellan tornen med linbanor, broar och vingar av tyg. Det är en hårt stratifierad kultur där din klass är synlig på hur högt upp och hur rymligt du bor, där du kan förtjäna din status och plats men där du föds in i en gruppering och det finns ett hårt tryck att hålla sig i sin egen nivå. Tingens ordning tystas ner och det rådande systemet förstärks av sånger och rim som ska reciteras tills de upplevs som sanning. Uppbrottet från ett sådant system är aldrig lätt, och för somliga individer känns facket alltid för litet.

Parable-böckerna av Octavia Butler är moderna klassiker som är på väg i svensk översättning, första boken kommer senare i år. De utspelar sig i en nära framtid där både samhället och miljön kollapsat. Vattnet är dyrt om det alls går att få tag på. Folk bor i gated communties eftersom utanför är det laglöst land, präglat av våld, fattigdom, kollapsad infrastruktur och brist på allt. Och bara värre blir det när presidentposten tas över av en kristen fundamentalist som återinför slaveriet, förbjuder andra religioner, och trot eller ej har sloganen Make America Great Again. (Boken kom ut 1998.) Huvudpersonen Lauren Oya Olamina är en ung afroamerikansk kvinna i början av boken men vi följer henne genom hela livet; hon blir profet för en rörelse som hävdar att ett annat liv är möjligt, ett där vi arbetar för mänsklighetens fortlevnad.

Vi fortsätter hoppas. Uppror är byggt på hopp. Vi fortsätter att läsa och skriva andra världar för att göra denna bättre. Det finns inget nytt under solen, men det finns nya solar, och fantasin är ett motståndsvapen.