Episk fantasy

SF-bokhandeln Malmös årliga utläggning om fantastik på Bokmässan, edition 2014: Episk fantasy!

Bokserien A Song of Ice and Fire, skriven av George RR Martin, är en av de största bästsäljarna inom fantasy, och det var den redan långt innan TV-serien Game of Thrones hade premiär. Men tack vare TV-serien känner nu i princip alla till striderna och intrigerna kring Järntronen.

På grund av sin spridning har ASoIaF kommit att representera (och nästan definiera) all episk fantasy. Det är inte helt missvisande eftersom serien har med delar av nästan allt som episk fantasy kan vara.

GoT har gett många mersmak. Man kan både vilja frossa i de smaker GoT är bäst på, eller ha saknat smaker man önskat sig mer av. Utifrån de många olika smakerna ska vi ge exempel på annan episk fantasy, och genom alla exemplen blir det en bild av allt vad genren kan vara.

Vår utgångspunkt är en av de vanligaste frågorna vi får i butiken: “Game of Thrones är slut, alla mina favoritkaraktärer är döda – vad ska jag läsa nu?” (Viss spoilervarning nedan.)

 

 

 

Så: episk fantasy är bekant för de flesta, från Sagan om Ringen till Sagan om Belgarion och Sagan om Drakens Återkomst. Ofta har det sett ut på märkligt likartade sätt.

Det var en gång en ung man som fann ett magiskt föremål – eller var magisk själv – eller visade sig vara utvald av ödet till att använda magin för att rädda världen. Under dådfärden samlade han på sig ett trofast band av följeslagare, och växte från pojke till man, och i slutet hade de räddat världen.

 

Men det var då och det här är nu.

I ASoIaF är alla fantasyns “nya” regler i spel. Den siste ärlige mannen i kungariket avrättas av den orättmätige kungen. Hans familj sprids, rättslösa, bland sina fiender. Om någon, mer eller mindre rättfärdig, lyckas lägga vantarna på makt blir de strax korrumperade. Liv kan raseras i förbigående eller som bieffekt av en småsint vendetta – det är rentav troligare än att det sker genom ädla dueller eller episka slag. Allt är smutsigt, burdust och kortlivat.

Den här svärtan är tilltalande när man har läst mycket ren och rak fantasy med lyckliga slut. Den gör att man kan ta kampen om liv och död på allvar, insatserna känns höga på riktigt.

Men inget av detta började förstås med Game of Thrones, varken med tv-serien från 2011 eller med böckerna, som började komma ut 1996.

Genren är gammal, rentav urgammal, och har hela tiden plockat upp nya genredrag efter vägen.

Det var förstås inte heller Martin som uppfann antihjältar inom fantasy. Michael Moorcocks dystre Elric och hans själsslukande svärd såg dagens ljus på 60-talet, och Glen Cooks böcker om de föga ädla legosoldaterna i Det svarta kompaniet började komma ut 1984, till exempel.

Och det är inte som om ASoIaF helt lämnat heroisk episk fantasy bakom sig – många av de klassiska dragen och arketyperna finns kvar, de är bara lite skitigare, lite mer moraliskt korrumperade, och inte fullt så odödliga.

 

 

Och nu kommer vi äntligen till böckerna. För varje smak av episk fantasy som vi går igenom kommer vi att visa ett urval av böcker som faller inom ungefär samma sektor av kostcirkeln. Två presenteras utförligare, men listan på ALLA böckerna finns här! (Den vanliga brasklappen: vi påstår inte någonstans att den här listan innehåller all episk fantasy, eller all bra episk fantasy, eller är komplett på något vis. Men den är en genomgång av böcker vi brukar tipsa om i butiken!)

 

Den första, och enklaste, smaken som brukar identifieras är den som av somliga kallas grimdark fantasy. Vi kallar den istället bister fantasy.

Här handlar det om antihjältar istället för hjältar, även huvudpersoner dör som flugor, det är blodigt, skitigt och elakt, och det finns numera en uppsjö av böcker att hitta.

Richard Morgan kommer snart ut med sista boken i trilogin A Land Fit For Heroes, en av litteraturens mest sarkastiska titlar. Det finns inget land som välkomnar våra antihjältar, tre veteraner från det grymma kriget mellan människorna och drakarna. De står utanför samhället, inte bara på grund av ärren från kriget, de är dessutom oönskade av makten och etablissemanget av andra anledningar – fel släkt, fel politik, fel sexuell läggning. Men när makten behöver någon för mer ljusskygga sysslor är det ändå dem den vänder sig till.

Joe Abercrombie har på relativt kort tid blivit en ikon inom den bistra fantasyn, hans twitterkonto heter till och med Lord Grimdark, så det ger ju en fingervisning. Hans böcker i trilogin The First Law fyllde ett tydligt behov av antihjältar i smutsig värld. Allting luktar illa, alla är dammiga, blodiga och trasiga och det finns inget svart eller vitt över huvudpersonerna. Precis som med GoT är det en studie i gråskalor, med lutning åt de mörkare tonerna. Efter trilogin har det också kommit flera fristående böcker i samma värld.

Men det bistra och våldsamma är naturligtvis inte den enda smaken inom episk fantasy eller Game of Thrones, det finns mycket annat att gilla och många andra stigar att följa vidare. Ni kommer att märka att flera av böckerna vi tipsar om på bilderna återkommer på olika skyltar beroende på vilken smak det är man är ute efter, för precis som ASoIaF är det få böcker som bara har ett tema.

 

Nästa smak är det riktigt episka, den långa historien och generationernas strävande, länder som drabbar samman, kungar som kröns och störtas och gudar som är obegripliga och lägger sig i, öden som ska uppfyllas, och andra skeenden på den större skalan.

Brandon Sanderson är bland annat känd som författaren som skrev klart Sagan om Drakens Återkomst efter att Robert Jordan dog, men han valdes naturligtvis till detta på sina egna episka meriter. Han har bland annat skrivit Mistborn-böckerna, en trilogi som har utgångspunkten att den stora kampen mellan Det Onda och Det Goda redan har ägt rum … och det Onda vann. Den odödlige mörkrets herre har härskat i tusen år när några magiskt begåvade personer samlas i en motståndsrörelse. Men alla har inte nödvändigtvis samma mål i sikte. Dessutom, som om han inte lärde sig något av Robert Jordan, har Sanderson nu inlett The Stormlight Archive, en svit som när den är klar kommer att bestå av tio tusensidiga romaner.

För den som vill levla upp från Game of Thrones finns The Malazan Book of the Fallen av Steven Erikson. Här pratar vi episkt på den största skalan. Där Game of Thrones inspireras av rosornas krig är den här serien mer åt Romarrikets fall. Ett korrumperat imperium håller på att falla sönder och människor i alla delar av den kända världen drabbas av dödsryckningarna. Somliga blir upphöjda till gudar, andra slåss på sin sista barrikad och alla påverkas av tusentals år av historia som ligger bakom. Det är en serie med tio böcker, alla lika fylliga, och den är avslutad. En anledning till att den här världen är så episk är att de var två författare som skapade den tillsammans. Den andre heter Ian Esslemont, och han har nyss avslutat sin egen serie Malazan-böcker på sex volymer.

En annan infallsvinkel är hovintrigerna – utsirade dolkar som sticks i intet ont anande ryggar, dubbel- och trippelspioner, politik på liv och död, arrangerade äktenskap och oönskade plikter, skvaller och hemliga allianser, giftmord och lönngångar. Tänk Borgia och Machiavelli. Då finns det förstås också ett urval.

Två exempel på böcker som handlar om maktstrukturer i uppror efter regentens död är The Emperor’s Blades av Brian Staveley och Allies and Assassins av Justin Somper. I The Emperor’s Blades har kejsaren blivit mördad och hans tre barn är spridda över världen, två i oavslutad träning inför sin plötsliga nya situation, och en redan mitt i intrigerna. I Allies and Assassins är det den mördade furstens lillebror som sätts på tronen. Han vet inte vem han kan lita på, vem som försöker utnyttja honom eller vem som försöker mörda honom också.

 The Goblin Emperor av Katherine Addison (ett alias för Sarah Monette) handlar om den osannolika arvingen till hela kungariket. När kejsaren och de närmaste tronföljarna alla dör i samma “olycka” tvingas huvudpersonen axla manteln och bli regent – ett halvtroll i ett hov av alver. Bokstavligen. Det är inte fråga om en antihjälte här utan en oväntad hjälte, och det är mer ett hjältedåd att överleva i hovpolitiken än att faktiskt göra några bragder. Det är ensamt på toppen och det blir svårt att hitta så mycket som en enda vän.

För den som hade velat se mer av dothrakierna än av khaleesi, och blir riktigt lättad de gånger fantasy inte bygger på en ensidig missuppfattning av feodala Europa så finns det nyare fantasy som fyller behovet.

Just nu pågår det en allt mer öppen och initierad diskussion om att väldigt mycket fantasy räknar den vita västerländska världen som norm, och att detta är problematiskt på många sätt.

Det har bland annat diskuterats mycket kring just Game of Thrones. Scenen på den här bilden till exempel illustrerade slående den grovt förlegade tropen “Den vite räddaren av de stackars bruna människorna”. Vi tycker att det är utmärkt att frågorna tas upp. Det innebär inte att man inte får lov att gilla problematiska saker, det är klart man får. Det man inte får lov att göra är att förvandlas till ett troll när problemen diskuteras.

Tro det eller ej, det finns folk som försvarar problemen med den vita, manliga dominansen i fantasy med att det skulle vara historiskt korrekt. Och eftersom det både är nys och irrelevant är vi glada att det nu skrivs mer episk och bister fantasy som tänker nytt i de här frågorna, som till exempel:

Elizabeth Bear har nyligen avslutat en trilogi inspirerad av sidenvägen och det mongoliska imperiet men som sträcker sig från länder vagt liknande Turkiet och Persien till länder vagt liknande Tibet och Kina. Trilogin heter Eternal Sky. Maktstriderna efter den store khanens död påverkar en hel kontinent. I bästa fantasyanda är det upp till en liten grupp personer att försöka överleva konspirationer och ta sig an det tunga uppdraget att stoppa kaoset. Bear är bra på att skriva verklighetsnära och genomtänkt, något hon dessutom kan kombinera med tigerkrigare, djinner och magi utan att förlora trovärdighet.

Kameron Hurleys God’s War och Infidel står i butiken för all del under science fiction, men med tanke på hur mycket magi som används skulle vi snarare kalla det fantasy på en annan planet, (med ett fåtal rymdskepp). I det här fallet är det en planet som en gång koloniserats huvudsakligen av icke-vita muslimer. Vi följer två länder som varit i ett bistert krig med varandra i tusen år, det ena landet är ganska likt ett ortodoxt muslimskt land på jorden, medan det andra är ett stenhårt matriarkat – eftersom samtliga män mellan 16 och 40 är vid fronten.

Dina favoritkaraktärer i Game of Thrones kanske är Arya och Sansa? Unga kvinnor som måste skapa sig en plats i en grym värld som inte vill dem väl, och som använder alla medel som står dem till buds. Det är olika medel som krävs ifall du rymmer med The Hound och låtsas vara pojke, eller ifall du försöker överleva hovet och den galne kung Joffrey. Men i båda fallen är det överlevnad som gäller, och olika sätt att vara stark. Även här finns det förstås mer att läsa.

Kristin Cashores trilogi Seven Kingdoms är tre relativt fristående böcker om tre olika unga kvinnor. En är född med magi knuten till dödandet, och tvingas arbeta som kungens lönnmördare. En kan läsa och kontrollera folk mentalt, en kraft hennes far använde för onda ändamål, vilket folk förstås dömer henne efter. Och en är dotter till en tyrann, som försöker ställa riket tillrätta och finna sitt eget sätt att regera. Alla tre måste använda sitt eget mod och en handfull förhoppningsvis pålitliga vänner för att ta sin plats i världen.

Trudi Canavans Black Magician-trilogi handlar om vem som ska ha rätt till magi. I en segregerad stad där magikergillet styr är magi förbehållet en väl utvald skara individer som vill behålla sina positioner i samhället. De tjänar på att allt är hårt reglerat, att magi är för rika och utbildade, och att all annan vild magi är förbjuden. Så när en flicka från slummen visar sig ha stora magiska förmågor blir det en maktkamp inom gillet och flickan tvingas lämna allt hon känner till för att försöka klara sig i de nya, och farligare, omgivningarna och för att leva upp till sitt potential.

Om det är Braavos som lockar bland Westeros länder så håller vi det inte emot er. Jag menar, fäktmästare, pirater, tjuvar, spioner och trohetseder? Vad kan möjligt vara bättre?

 

 

 

Scott Lynch stormade in på fantasyarenan med sin Lies of Locke Lamora och har sen dess kommit med två böcker till om gentlemannarövarna och deras upptåg. Det är varken lätt eller glamoröst att vara en tjuv i den här världen. Locke må vara en mästare på förklädnad, men ingen fejkad identitet kan skona honom från hans samvete eller hjälpa honom undfly sin historia.

Bistert och episkt är ju bra på alla sätt och vis, men allvarligt, en av de viktigaste ingredienserna i fantasy fattas ju nästan helt i GoT – var är magin? Tack och lov finns det gott om magi att få på andra håll.

I The Kingkiller Chronicle av Patrick Rothfuss följer vi huvudpersonen Kvothe – magiker, trubadur, tjuv, skojare och mördare och därtill en helt opålitlig förstapersonsberättare med allvarlig brist på ödmjukhet, delvis för att han är fast i den storslagna legenden om sig själv. En stor del av handlingen kretsar runt hans väg mot att bemästra sin magi och komplikationerna som hör ihop med det. Vår teori är dessutom att när Rothfuss började skriva de här böckerna så bestämde han sig för att stoppa in allt coolt som kan hända i en fantasyroman, och sedan lite till.

I Daniel Abrahams Long Price-kvartett kallas magikerna poeter. Vad de gör är nämligen att formulera liknelser och poem som binder demoner, men de måste vara väldigt noggranna med formuleringen. Inte bara för att demonen måste följa exakt de regler som poemen bundit dem till, utan också för att  den poet som misslyckas med sitt försök att binda en demon får betala ett väldigt högt pris. Det är, inte oväntat, en sorts magi som är svår att lära sig, och poeterna plockas fram genom en väldigt hård urvalsprocess.

GoT är inte det första vi tänker på när det gäller romantik och kärlek, men det finns ett fåtal ögonblick som spelar på de strängarna. Och om man tycker sig ha fått för lite av den varan så finns det författare som tagit god hand om den vinkeln.

Jaqueline Carey är i bokrekommendationssammanhang mitt dolda kort, mitt äss i ärmen, och det är inget jag tar fram till vem som helst. Här har vi ångan högt uppskruvad och första Kushiel-trilogin upplever världen genom en kurtisan och den politik hon blir indragen i och själv ger sig in i. Den utspelar sig i ett Europa där varje folk upplever sin högkultur samtidigt: germaner och pikter och statsstater i renässanstappning, och ett mytiskt Frankrike där änglar lämnat ättelinjer efter sig.

Nora Jemisin har i Inheritance-trilogin gjort något enastående. Det är fantasy berättad i ett jag-perspektiv (ett nytt sådant för varje bok) och de utspelar sig på en enda plats, runt en stad. Men det blir episkt ändå, när gudarna, med sitt enorma perspektiv, spelar en aktiv roll i handlingen, och eftersom staden ifråga är den som styr hela världen. Det är motsättningar mellan människor, mellan gudar och mellan gudar och människor om vem det är som ska definiera världen. I den första boken får vi träffa en kvinna som med sin blotta uppfostran utmanar systemet och undergräver normer.

En sak du kanske saknat är white walkers’ perspektiv på historien. Vem är det egentligen som har bestämt att de är monster? Det är de säkert inte från sin egen synvinkel. Det finns många författare som har tagit på sig att berätta fantasyn ur de icke-mänskliga arternas perspektiv, de som oftast räknas som antingen monster eller sidekicks.

I rollspel och questfantasy är ofta goblins – som kan översättas till vättar eller småtroll – antingen humorinslag eller kanonmat, men i Jim Hines trilogi om Jig drakdödaren är det en vätte som får vara hjälte. Inte för att han vill vara hjälte. Han är småvuxen även för att vara goblin, närsynt och skrajsen, och fullt medveten om att riktigt farliga grejer kan hända hjältar. Icke desto mindre kommer folk att förvänta sig stordåd av honom.

Orcs av Stan Nicholls är en lång serie om orkerna som blivit av med sina hem och drivna ifrån sin värld. Vi följer ett tufft krigarband som kämpar för att ställa sin värld tillrätta, och hela serien är skildrad från deras synvinkel med deras kultur som centrum och de har tolkningsföreträde till allt som händer.

Vi har sparat det kanske bästa till sist. En vanlig förfrågan gäller förstås böcker med drakar i. Drakar är i sig själva en symbol för storstilad fantasy. Så ifall du tycker att det fanns för lite drakar i Game of Thrones men att de som fanns kittlade fantasin så är det de här böckerna som är det självklara valet.

Robin Hobb nosade på drakar i sina första trilogier i de Sju Hertigdömena, bland annat Farseer-trilogin, men i hennes nyligen avslutade Rain Wild Chronicles är det drakarna som är huvudpoängen. De har kommit tillbaka till världen, och unga oerfarna drakar ska med hjälp av unga oerfarna människor lyckas växa upp till att bli stora mäktiga drakar, utan att de som vill utnyttja drakarna – levande eller döda – får kontroll över dem.

Stephen Deas skriver i Memory of Flames-serien om en värld där drakarna brukade vara härskarna, men nu har människornas alkemister förslavat och brutit dem, och de används som riddjur och ägodelar. Tills en drake rymmer och återfår sin forna kraft, och börjar väcka sina släktingar. Gissa om de är ute efter hämnd?

Så för att sammanfatta: om du älskade ASoIaF så finns det mycket mer att läsa.

Om du gillade vissa grejer men hoppade över andra, så finns det också mycket mer att läsa.

Och om du tycker att böckerna och/eller tv-serien missade målet på viktiga punkter, inte levde upp till dina förväntningar, eller om du vill ha uppfriskande omväxling, så finns det också mycket mer att läsa.

Go forth and read! Här finns som sagt hela titellistan!