Arkiv | stora episka poster RSS feed for this section

Nördmånad dag 19: Läskigaste läsning/ scariest read

19 Maj

Kanske den största anledningen till att jag tycker om att personalen i Malmö-bokhandeln kallas för besättning är att, som relativt ny, betraktas jag kanske fortfarande som den man inom sjöfart brukar kalla för gast.
Varför, undrar ni kanske, när gast enligt Wikipedia refererar till en person som ”utför framför allt manuellt arbete av mindre kvalificerat slag”?
Det är för att, för en inbiten skräckfantast som moi, är steget därifrån inte långt till spökhistorier och gastkramande (ser ni vad jag gjorde där?) skräck!

Dagens nördmånadstema är just skräck. Min bana som skräckentusiast inleddes med en alltför tidig introduktion till filmen Liftaren med Rutger Hauer. Filmen klassas egentligen som thriller men för en ivrig sjuåring som precis hittat grannens storebrors samling av filmer var det en minst sagt skräck-och-adrenalinfylld upplevelse – det tog tid innan jag ens kunde titta på bananer igen utan att rysa – men där skräcken så småningom gav vika för adrenalinruset.
Det har kostat mig en hel del sömnlösa nätter, men jag måste säga att det har det varit värt.

RUTGER HAUER/C. THOMAS HOWELL/THE HITCHER/8X10 COPY PHOTO CC4900

Var försiktig med vem du plockar upp…

Vad kan då vara bättre än en bra skräckfilm? Jo, en riktigt bra bok som en kan ta med sig upp i favoritfåtöljen tillsammans med en kopp varm choklad och en filt; extra bonus om det skulle vara en mörk och stormig kväll! En riktigt bra bok behöver dock ingen scenrekvisita.

Är du ny(fiken) på skräckavdelningen kommer här några tips:

Böcker:

NOS4R2 – Joe Hill

Som titeln fyndigt antyder handlar Joe Hills roman om en nosferatu; en vampyr.
Huvudpersonen är Victoria McQueen, Vic, som i början av boken är ca tio år gammal och stolt ägare till en alldeles ny Raleigh Burner, en cykel.
Denna cykel visar sig snart kunna transportera Vic över omöjliga avstånd via The Shorter Way Bridge; en bro som inte tekniskt sett borde finnas, en bro som låter henne färdas mellan vår värld och en annan.
Vic är inte ensam om att kunna färdas längs med vägarna i denna parallella värld. Charles Talent Manx III är också ägare till ett fordon som låter honom förflytta sig längst med dem; en Rolls Royce Wraith med registreringsnr NOS4R2.

Charlie Manx färdas inte bara längst med dessa vägar; han har ett alldeles eget nöjesfält där kallat Christmasland. Där är det alltid jul. Dit tar han med sig barn, barn som han ”räddar från tragiska öden”, barn som tycks förlora bitar av sig själva, av sin mänsklighet, under färden från vår värld till Christmasland…

Första gången Vic träffar Charles Talent Manx III var hon 16 år gammal. Deras vägar korsades av en slump och Vic lyckades fly. Först många år senare kommer de att träffas igen, när Vic själv har en son, i precis rätt ålder…

NOS4R2 är unik i sin genre och berättelsen är minst sagt fängslande, en av få böcker som jag läst om mer än två gånger och fortfarande tycker förtjänar en brinnande recension.
Finns även som fantastiskt obehagligt vältecknad graphic novel!

Kul kuriosa: Joe Hill är Stephen Kings son – han valde att författa under namnet Hill för att istället nå framgång helt på egna meriter.

N0S 4R2

Feed – Mira Grant

2014 var ett stort år inom det medicinska fältet: ett botemedel mot leukemi hade upptäckts och ett vaccin mot den betydligt harmlösare men ack så förargliga förkylningen började massproduceras.
När dessa två medicinska framsteg, genom en olycklig slump, förenades kom det dock att bildas något helt annat; ett luftburet virus som spreds snabbt och brett och med förödande konsekvenser.

Tjugo år senare, tjugo år efter The Rising, har livet som vi kände till det förändrats radikalt. Alla däggdjur över 18kg bär nu på det slumrande viruset. I sitt latenta stadium är viruset ofarligt, men när värdorganismen dör tar viruset över och återanimerar värden, dess enda syfte är att sprida viruset vidare.

Till följd av att de traditionella nyhetsmedierna misslyckades med att rapportera om händelseförloppet under The Rising, har bloggar nu i stort tagit över rollen som fämsta nyhetskälla.
En av de främsta nyhetsbloggarna drivs av syskonparet Georgia och Shaun Mason, det är också de som väljs ut för att följa kampanjen för en av det kommande presidentvalets kandidater.

Under ett av de planerade stoppen angrips plötsligt kampanjkaravanen av zombies som lyckats ta sig förbi rigorösa säkerhetsprotokoll och det visar sig vara sabotage inblandat. Georgia och Shaun finner snart att det inte rör sig om politiskt missnöje.

Kul kuriosa: Mira Grant, som är en pseudonym för Seanan McGuire, fann det orealistiskt att det så sällan fanns tidigare kännedom om zombies i böcker inom genren och inkluderade därför referenser bl.a. till en del kända zombiefilmer i sin bok.

 

Feed

The Handmaid’s Tale – Margaret Atwood

The Handmaid’s Tale är helt fri från de odöda men är ändå något av det läskigaste jag har läst.

Republiken Gilead, en totalitär teokrati som ersatt de Förenta Staterna har drabbats av farligt låga födelsetal och dess befolkning riskerar att dö ut.
För att öka antalet födslar har s.k. elitpar som har svårigheter att själva få barn tilldelats handmaidens, dvs. tjänarinnor vars huvudsyfte är att avlas på.

The Handmaid’s Tale följer Offred. Detta är inte hennes riktiga namn utan talar istället om vem hon tillhör; hon tillhör The Commander vars förnamn är Fred.
Namnet är inte personligt, utan skulle något hända den nuvarande Offred, skulle hon t.ex. bli anklagad för att vara en ”rebell” och funnen skyldig och därför bli dömd till döden, skulle nästa handmaiden också kallas Offred.

I tillbakablickar berättas om Offreds tidigare liv. Ett liv med en make och en dotter. Det berättas om hur de som kom att bli grundarna av Gilead lät mörda den sista amerikanska presidenten och medlemmar av kongressen.
Hur kvinnor därefter fråntogs sina rättigheter, så som rätten att få jobba eller att äga fastigheter; hur de berövades på namn och individualitet,  hur de skulle ”omskolas” och lära sig att kvinnan var underordnad mannen och att de endast borde fokusera på att föda barn.

The Handmaid’s Tale är oerhört välskriven, obehaglig och upprörande – och kostade åtminstone mig ett par nätters sömn.

Kul kuriosa: I det första avsnittet av tv-serien, från i år, som baseras på boken dyker författaren, Margaret Atwood, upp i en cameo-roll som en Aunt; det är de som håller i omskolningen.

 

The Handmaid’s Tale

Manga:

Tokyo Ghoul – Sui Ishida

På Tokyos gator skyndar människorna fram; rädda för att vara ute när det är mörkt, för att vara ute ensamma, för att vara för långt hemifrån, för främlingar.
De delar nämligen gatorna med ghouls, demoniska varelser som livnär sig på människor och som tycks finna nöje i att sätta skräck i sina utvalda ”byten”; som utåt sett är nästan omöjliga att skilja åt från en människa, det är en del av det som gör dem så farliga.

Ken Kaneki är en ganska blyg högskolestudent som tycker om att djupdyka i böckernas värld och tar ofta med sig en bok av sin favoritförfattare till ett särskilt mysigt café.
Det är där som han träffar på en ung kvinna som verkar dela hans smak… vad gäller böcker. Efter att ha samtalat lite om deras gemensamma favoritbok bestämmer de sig för att träffas för att äta middag tillsammans.
Hade Kaneki känt till sitt middagssällskaps matvanor hade den här framgångsrika mangan kanske slutat redan efter volym 1.

Kul kuriosa: Tokyo Ghoul-världen är så omfattande att du kan hitta s.k. fanwiki-sidor för de allra mest oväntade detaljer… Träd försiktigt bland dessa, dock, spoilers väntar runt varje hörn.

 

Corpse Party: Blood Covered – Makoto Kedouin & Toshimi Shinomiya

Att säga farväl är sällan lätt och när det är dags för vännerna på Kisaragi Academy att skiljas åt, nämner en av dem en besvärjelse hen funnit online – Sachiko-sans Ever After-formel – för evig vänskap.
Knappt hinner de avsluta orden till ramsan innan en jordbävning skakar hela rummet; det känns som att golvet under dem ger vika…

När allting återigen är stilla och de försäkrat sig om att ingen är allvarligt skadad, upptäcker de att de visserligen fortfarande befinner sig i ett klassrum, men inte samma som de alldeles nyss befunnit sig i. Dammet ligger tjockt på bänkarna och katedern, bilderna som hänger på väggarna är alla främmande…

Ännu lyckligt ovetandes om det, har vännerna förflyttats till Tenjin Elementary School. Skolan som, efter en serie kidnappningar och efterföljande brutala mord, revs för att dess mörka historia lättare skulle kunna glömmas bort. Skolan ovanpå vilken Kisaragi Academy fram tills alldeles nyss stått.

Det kommer inte dröja länge innan eleverna från Kisaragi upptäcker att de inte är ensamma i den omöjliga byggnaden. Längst med de sedan länge övergivna korridorerna hörs lätta fotsteg och barnsliga – kusliga – skratt. Kvar i den gamla skolan finns de osaliga andarna av de mördade barnen. Och de ska äntligen få nya vänner.

Kul kuriosaCorpse Party: Blood Covered släpptes ursprungligen som ett datorspel redan 1996, men har tack vare sin popularitet även släppts som manga, anime samt som film med planerad uppföljare.

 

Doubt – Yoshiki Tonogai
(Ej för barn)

The Liar Must Die.
We Will Hang Him Up High.
To Show The Wolf,
What His Fate Will Bring,
If He, Is Still,

Det finns ett spel som sprids bland Japans unga befolkning. Det kallas ‘Rabbit Doubt’.
Spelets förutsättning är att alla spelare är kaniner på en koloni – det vill säga, alla utom en som blivit slumpmässigt utvald att spela vargen som infiltrerat gruppen.

Varje runda dödar vargen en utav de övriga spelarna, en kanin, och varje runda försöker de kvarvarande spelarna att ta reda på vilken av ”kaninerna” som i själva verket är en varg i förklädnad.

Yuu, Rei, Eiji och Haruka har aldrig träffats förr men har bestämt sig för att mötas upp för att spela ‘Rabbit Doubt’ tillsammans. På vägen till Karaoke Box, en sorts karaokebar, där de ska träffas stöter de på en vän till Yuu, Mitsuki, som även hon följer med.
När de anlänt till karaokebaren förlorar samtliga medvetandet. När de vaknar ett tag senare befinner de sig av allt att döma på ett övergivet mentalsjukhus. Alla dörrar är låsta. Det finns en nykomling bland dem – Hajime – och en utav dem, Rei, saknas.

Det blir snart uppenbart att någon vill spela ‘Rabbit Doubt’ på riktigt. Men vem av dem är vargen?

Kul kuriosa:  Kaninmasken som förekommer i Doubt kan även hittas i två andra av Tonogais mangas: Judge och Secret. 

Doubt

Graphic Novels:

Chilling Adventures of Sabrina Book 1 – Roberto Aguierre-Sacasa & Robert Hack

The Chilling Adventures of Sabrina tar sin början den 31 oktober, 1951, då det coven som familjen Spellman tillhör kommer för att hämta den bara året fyllda Sabrina.
Sabrinas mor, Diana Spellman, en vanlig dödlig, flyr genom skogen med sin dotter hellre än att lämna bort henne. Utan framgång.
Hon befinner sig plötsligt omringad av häxor – däribland sina två svägerskor, Hilda och Zelda – och sin make, en trollkarl.
Inte helt utan medlidande tar Edward Spellman deras dotter från sin frus armar; när hon hotar med att berätta för alla om vilka Spellmans verkligen är, rör han varsamt vid hennes panna och hon sjunker ihop i hans armar.
Nästa ruta visar en rest av en kvinna som sitter och sjunger på en nonsenslåt med ett ärr synligt längst med hårfästet.

Det blev mörkt fort. Och mörkare blir det när familjen Spellman, beståendes av Hilda, Zelda och Sabrina – och Salem, såklart, som även om han inte längre har svart päls känns väl igen på de spetsiga kommentarerna – flyttar till ett tidigare begravningshem mittemot en kyrkogård i Greendale. ”Imagine, Sister, an endless supply of food”, som Zelda säger till Hilda, apropå kyrkogården.
Just det, ja, Hilda och Zelda är inte bara medlemmar i en mer satanistisk häxcoven än tidigare; de är även kannibaler.

The Chilling Adventures of Sabrina Book 1 samlar de första sex lösnumren i en volym.

Kul kuriosa: Både Betty och Veronica (från Acke/Archie) dyker upp i cameos i volym 1 av Sabrina, tonårshäxan!

The Chilling Adventures of Sabrina

The Crow: Special Edition – J O’Barr

Tin Tin slipped into an alley,
A cat through a side door,
His soul so twisted with evil,
It could only have drifted off
A Bosch painting.

En berättelse som var en stor del av konstnärens personliga sorgprocess efter att hans flickvän dog till följd av en rattfull förare, The Crow berättar historien om Eric Draven, som förlorar både sitt eget liv och sin fästmö när deras bil går sönder på väg hem efter en romantisk helg borta.

Inte långt efter att deras bil gått sönder blir de överfallna av ett gatugäng; Eric paralyseras av ett skott i huvudet och kan bara se på medan gänget brutalt överfaller och sedan skjuter även Shelley i huvudet och dödar henne.
Eric själv avlider timmarna efter på operationsbordet.

Exakt ett år efter morden på Eric och hans fästmö, landar en kråka på Erics grav och ger honom chansen att hämnas på de som tog allt från honom. Det gör han; våldsamt, katarsiskt.
Men i takt med att han utkäver sin hämnd blir han medveten om att spillandet av andras blod, även om rättfärdigat, inte nödvändigtvis kan lindra den egna smärtan.

Denna utgåva innehåller dessutom 30 sidor av tidigare ej släppt material, däribland ett nytt avslut och en tidigare ej utgiven scen.


Kul kuriosa:
 James O’Barr skulle komma att ångra det han kallade för ”glorifierandet av hämnd” och lär ha sagt ”I wish I had never written the goddamn thing.”

 

The Crow

För att avsluta på ett angenämt sätt, här är Rutger Hauer i stilig vit kostym med oversized guldkedja.

Trevlig läsning!

/ Erica

 

 

Annonser

Episk fantasy – svärd, magi, drakar och mycket mer

29 Sep

Nu har vi lagt upp hela föredraget om episk fantasy som jag och Nene höll på Bokmässan i Göteborg 2014. Utgångspunkten är en av de vanligaste frågorna vi får i butiken: “Game of Thrones är slut, alla mina favoritkaraktärer är döda – vad ska jag läsa nu?” Efter en kort introduktion går vi igenom många av de olika aspekterna av episk fantasy som finns i GoT och tipsar om böcker: om du gillade det här, finns de här att läsa; om du hade velat ha mer av det här, finns de här att läsa; osv. En ren lista på titlarna finns här.

/Kapten Karin

Steampunk på 20 minuter!

30 Sep

På Bokmässan i Göteborg i helgen som gick höll kapten Karin och förstestyrman Nene från det ångdrivna rymdskeppet SF-bokhandeln Malmö en intensivkurs i ämnet Vad är steampunk? Hela föredraget med bilder och länkar finns nu att läsa här på bloggen på sin egen sida! Ånga åt alla!

/Kapten

steamwehaveit

Ett nytt bokstaveringsalfabet! Komplett med rim!

10 Dec

Ibland behöver en bokstavera för att vara riktigt säker på att stavningen blir rätt. Mugglarna har några olika modeller för detta, men de är tråkiga.  Här behövs nördigare tag. Varsågoda:

A – Avengers
B – Buffy
C – Cthulhu
D – Dracula
E – Enterprise
F – Frankenstein
G – Gandalf
H – Hogwarts
I – Impala
J – Jedi
K – Khaleesi
L – Leeloo
M – Merlin
N – Neverland
O – Oz
P – Pinhead
Q – Quidditch
R – Ripley
S – Serenity
T – TARDIS
U – Uhura
V – Vendetta
W – Wonder Woman
X – Xavier
Y – Yoshi
Z – Zombie
Å – Ångmaskin
Ä – Älvor
Ö – Ödlemän

But wait, there’s more. Jonas insåg att när det finns ett alfabet är steget kort till rimmad ABC-vers. Alltså gjorde vi det också.

A is for Avengers all blue, green and red

B is for Buffy who slays the undead

C is for Cthulhu, so deep in his sleep

D is for Dracula up in his keep

E is for Enterprise, way out in space

F is for Frankenstein, sewing up a face

G is for Gandalf, in gray or in white

H is for Hogwarts, where knowledge is might

I is for Impala, wayward but true

J is for Jedi, way better than you

K is for Khaleesi who was born from a fire

L is for Leeloo in her groovy attire

M is for Merlin, the wisest of all

N is for Neverland, where you fly when you fall

O is for Oz with its colourful lights

P is for Pinhead who shows you such sights

Q is for Quidditch, a game in the air

R is for Ripley, tough in despair

S is for Serenity, rebels sublime

T is for TARDIS, all wrapped up in time.

U is for Uhura lest the first kiss be forgot

V is for Vendetta and the gunpowder plot

W is for Wonder Woman, strong and divine

X is for Xavier who knows your mind

Y is for Yoshi, a trusty friend

Z is for zombie, a sign of the end

Å är för ångmaskin med mässingskuggar i

Ä är för älvor med dimma, dans och magi

Ö är för ödlemän med fjällig fysionomi

/Hela personalen (som faktiskt inte har för mycket fritid, hur det än kan se ut)

Urban fantasy – det välkända och det okända

4 Okt

På Bokmässan i år höll yours truly ett seminarium om genren urban fantasy. För er som inte kunde vara där har vi nu lagt ut texten här på bloggen, komplett med länkar och allt. Så för den som känner att de behöver en intensivkurs i ämnet ”Vad är urban fantasy?” är det bara att styra kosan hit!
För er som var där och som frågade efter en snabblista på titlarna vi tog upp, här kommer den!

FRÅN BÖRJAN:
Bordertown-böckerna 1986- (Nya delar som finns i tryck: Welcome to Bordertown, samt att vi kan ta in The Essential Bordertown på beställning.)
Robin Hobb – Wizard of the Pigeons 1986 (Går också att ta in på beställning.)
Emma Bull – War for the Oaks 1987 (Dito.)
Francesca Lia Block – Dangerous Angels/Weetzie Bat 1989- (Ur tryck, tyvärr.)
Charles de Lint – Newford-böckerna 1990- (Den första är The Dreaming Place; fler här.)

DE SOM KOM EFTER:
Neil Gaiman – Neverwhere 1996
Tanya Huff – Blood-böckerna 1991-1997
Laurell K Hamilton – Anita Blake-böckerna 1993-

Jim Butcher – Dresden Files-böckerna 2000 –
Charlaine Harris – Sookie Stackhouse-böckerna 2001- 2013
Kelley Armstrong – Women of the Otherworld 2001- 2012

VÅRA FAVORITER:

Carrie Vaughn – Kitty Norville 
Patricia Briggs – Mercy Tompson 

Holly Black – Modern Faerie tales-trilogin och Curse Workers-trilogin
Rob Thurman – Cal & Niko
Kevin Hearne – Iron druid
Strandberg & Elfgren – Engelsforstrilogin 
Lauren Beukes – Zoo City
Tanya Huff – Enchantment Emporium

Nene Ormes – Udda verklighet & Särskild 

TV-SERIER:
Beauty and the Beast 1987
Neverwhere 1996
Buffy the Vampire Slayer 1997
Supernatural 2005

På bilderna i seminarietexten förekommer ännu fler titlar – klicka gärna för att få upp bilderna i större format! Även böckerna där är värda att titta närmre på.

/Karin och Nene

Ordet för värld är skog

18 Feb

Vi har fått en fråga från Landskrona Museum: de ska anordna en utställning nästa år om

trädet som motiv från världens alla håll och kanter: världsträd, livets träd, kunskapens träd, talande träd, tron på att dra sjuka genom träd, trädandar etc

och har frågat oss om vi har några träd att bidra med från våra genrer. Vi satte naturligtvis genast på oss tänkarhattarna. Om ni har fler förslag, fyll jättegärna på i kommentarerna!

Först tänker man förstås på enterna. Men Tolkien hade ju många andra träd också: Pilträdsgubben i Gamla Skogen, mallorn-träden i Lórien, Valars två träd som sedermera blev solen, månen och silmarillerna, det vita trädet i Gondors vapensköld, Mörkmården, och så vidare, och så vidare. Han gillade träd, den gamle J. R. R.

Pilträdsgubben har en nutidare släkting i det lättförnärmade Piskande pilträdet (Whomping Willow) på Hogwarts.

De som dyrkar de gamla gudarna i Westeros gör det i gudaskogar där de vita och röda ödesträden (weirwood) växer.

Yggdrasil och seden att offras genom att hängas i ett träd figurerar i American Gods.

Blogginläggets titel kommer från Ursula LeGuins The Word for World is Forest, som utspelar sig på planteten Athshe, där profithungriga människor skövlar den vittspridda skogen, helt förkrossande för de ludna, drömmande urinvånarna, för vilka orden ”värld” och ”skog” är synonymer. Gissningsvis är boken en av inspirationerna till Avatar, som ju har rätt snygga skogar (underdrift) och ett Själarnas Träd.

I Dan Simmons Hyperion-svit finns det trädskepp: interstellära rymdskepp som är levande träd. På planeten Hyperion finns också de strömförande/blixtledande Tesla-träden i eldskogarna.

Hothouse av Brian Aldiss utspelar sig i en framtid där människorna bor i de enorma träd som nu dominerar den sida av jorden som ständigt är vänd mot solen. Människan är inte längre högst upp på näringskedjan och monstruösa bestar jagar bland träden.

Det röda trädet av Shaun Tan är en helt underbar bok om att ibland står trädet där just när man behöver det som bäst.

Dyson-träd
är träd som växer inuti kometer, och som tack vare träds fina förmåga att bilda syre skapar en livsuppehållande miljö inne i kometen. Baserat på en teori av fysikern Freeman Dyson och så fantasieggande att det använts av flera sf-författare, bl a Simmons och Stephen Baxter.

Vackra bilder på träd och skog hittar man bland annat hos Ivan Bilibin (bilden nedan till vänster) och Charles Vess – t ex stora fina samlingen Drawing Down the Moon, och illustrationerna till Stardust och Instructions (den senare är också en bra guide till hur man bör bete sig i en sagoskog).

Sedan är ju skogen generellt en väldigt fantasy-ig miljö. Det är en sällsynt high fantasy-roman där man inte vid något tillfälle vandrar genom en stor skog. Antagligen en blandning av arvet från sagorna, arvet från Tolkien, samt att så många fantasyvärldar lånar från medeltidens Europa, då skogarna var långt mer vittbredda, och nödvändiga att ta sig igenom om man ville komma nånstans. Utmärkt som plot device också, förstås: det finns gott om plats för monster, rövarband, rymlingar med hemlig identitet, dolda magiska föremål, visa eremiter, osv i skogar. Och i Mythago Wood finns de alla kvar, ju längre in bland träden man går …

Arvet från sagorna, ja. Det är ju i skogen de bor, älvorna såväl som alverna, trollen, tomtarna, häxorna som äter barn, vargarna som äter mormödrar … faunerna, kentaurerna, enhörningarna, skvadrarna, rävandarna, huldrorna, och inte minst dryaderna/hamadryaderna (inga länkar där tyvärr – varför finns det ingen urban fantasy om en kick-ass dryad?) och de talande träden, för att komma tillbaka till huvudämnet.

Att förvandlas till ett träd var ju ett vanligt straff i grekisk mytologi. Men det verkar fortfarande användas ibland – snubben till höger här hittade jag t ex i Stenshuvuds nationalpark.

Tja, sen har vi ju Pippis sockerdricksträd … Det känns som att det måste finnas en massa talande och bebodda träd jag har glömt, så jag hoppas att någon har fler tips att komma med 🙂

/Kapten Karin

Join the dark side, we have genres.

19 Apr

Nu är det dags igen. Som vi gjort förr vinklar vi våra lansar – de med de ärorika namnen Fantasy, Science Fiction och Skräck – och sätter av mot väderkvarnarna.

Den här gången kommer vindarna från andra sidan Nordsjön. BBC – home of the Doctor! – har i stor stil hållit en World Book Night, för att fira och uppmärksamma boken och böckerna. Men oj, vad glömde de helt bort? Jo, science fiction, fantasy och skräck. ”‘a certain’ genre, you know… the unclean one” som Stephen Hunt bittert skriver i sin utläggning om saken på sin blogg.

Hunt har även organiserat en protestlista som 85 genre-författare har skrivit på, mot denna jättemiss i ett program som skulle handla om ”böckerna vi verkligen läser”. Han har också startat fejsbok-gruppen Fantasy, Science Fiction and Horror is not a corrupting foreign influence som vi förstås uppmuntrar alla att gå med i.

Skygglappar inför våra genrer finns förstås även i Sverige; här har vi t ex skribenter som slår knut på sig själva för att slippa kalla en science fiction-roman för science fiction, eller som blir förvånade över att det finns fantasy som är realistisk.

Det finns ju också ett antal författare som har skrivit (bra) science fiction som försöker förneka att det är science fiction de har skrivit, som t ex Margaret Atwood och Jeanette Winterson, som uppenbart inbillar sig att genren är något helt annat än den är. Bland annat innehåller den dystopier, mörka nära-framtids-skildringar med alternativhistorisk postapokalyps och kolonisationsrymdskepp med robotförälskelser + postapokalyps.

Här ställer vi oss fast bakom den del av litteraturteorin som säger att det är läsarna som kategoriserar böckerna och att det är en summa av handling, miljö, relationer och narratologiska element som gör en genre. Alltså är det enligt oss omöjligt att skriva om generationsrymdskepp utan att skriva science fiction. Att tro att science fiction inte har underkategorier är bara ignorant och att anta att alla böcker som innehöll rymdskepp skulle vara exakt lika är också dumhet av högsta sort, för att inte tala om uppfattningen att sf/f måste innehålla vissa element för att klassificeras som genre. ”Frånvaron av drakar” gör inte Song of Ice and Fire mindre till fantasy (för att bemöta det dåligt pålästa uttalandet från skådespelaren som gör Tyrion i tv-serien, ett uttalande som görs ännu bisarrare av att det faktiskt förekommer drakar senare i bokserien) och frånvaron av ”squids in space” gör inte Oryx & Crake mindre till science fiction.

På det hela taget retar vi ihjäl oss på den löjligt inbitna, ständigt återkommande och spridda okunniga vanföreställningen att sf, fantasy och skräck är 1) skräp 2) bara för barn eller 3) folk som inte klarar av ”bättre” litteratur eller 3b) verkligheten. *tar ett djupt andetag* Ja, men erkänn att ni har träffat på den här attityden många gånger.

För det första: det finns mängder – a plethora! – av Riktigt Bra Författare inom våra genrer. Som det finns inom alla genrer, även mainstream-genren och nutidslitteratur-genren. Det är fånigt att det ens ska behöva sägas – gång på gång på gång.

För det andra, vad fan är konsten till för?! Är den bara till för att skildra sådant som vi vet, som vi känner till, som kan finnas på riktigt just nu eller i faktisk historisk miljö – om än ibland med vackrare språk? Eller är den också till för att med fantasi, vilja och frågor skapa något mer?

Vi citerar också kommendör Maths som igår på dagstexten Moderskeppets hemsida skrev:

Det är – och det är intressant! – enbart sagans och mytens varelser som drabbas av Varför och Behov. Ingen frågar varför människor läser bok efter bok om mördare i Ystadstrakten, vilka behov det tillfredsställer eller hur läsaren mår egentligen. Men om en flicka eller pojke gillar vampyrer eller älskar fantasy är frågan legitim.

Jag har en annan idé. Varulvar och änglar och allt annat från folksagor och myter utgör helt enkelt utmärkt stoff för spännande berättelser. Så var det i tusen och åter tusen år, fram till för ett par hundra år sedan, då vi uppfann realismen och förpassade gudar och övernaturligheter till periferin. Med ett monster i handlingen blir berättelsen mer spännande – kan det vara så enkelt?

Och så har vi ju också hela biten om att våra genrer ger författare och läsare en massa möjligheter som inte finns om man håller sig till det realistiska och sannolika. Ger en massa verktyg och dörrar och miljöer där man kan berätta saker och undersöka frågor på ett helt annat – vidare – sätt än om man håller sig inom snävare ramar. Visst, visst, olika grader av eskapism är också en del av det, men är det inte olika grader av eskapism att läsa vilken roman som helst? Man vill ha något annat, något annorlunda och större, än sitt eget liv. ”Den som läser böcker lever många gånger – den som inte läser böcker lever bara en gång.”

Och för att även bita tag i en annan missuppfattning när vi ändå har ångan uppe: ja, vi vill ha en teleport och en fungerande trollstav, men nej, vi tror inte på vampyrer (*) – inte mer än deckarläsare tror på Lisbeth Salander. Men vi älskar författare som är så skickliga att de kan skriva trovärdiga vampyrer. Och dessutom innehåller vår nördkultur så många lager av metaironi, metafiktion, självdistans och, ja, önsketänkande, att … jo, förresten, vi tror på vampyrer. De finns ju där, svart på vitt. Ibland med lite rött.
(*) Frågan om liv på andra planeter lämnar vi därhän. Det kan inte finnas någon annan än kreationister som förnekar möjligheten.

/Kapten Karin och Förste Styrman Nene rider stolt tillbaka mot bokhandeln från de blåslagna väderkvarnarna