Nu är det dags igen. Som vi gjort förr vinklar vi våra lansar – de med de ärorika namnen Fantasy, Science Fiction och Skräck – och sätter av mot väderkvarnarna.
Den här gången kommer vindarna från andra sidan Nordsjön. BBC – home of the Doctor! – har i stor stil hållit en World Book Night, för att fira och uppmärksamma boken och böckerna. Men oj, vad glömde de helt bort? Jo, science fiction, fantasy och skräck. ”‘a certain’ genre, you know… the unclean one” som Stephen Hunt bittert skriver i sin utläggning om saken på sin blogg.
Hunt har även organiserat en protestlista som 85 genre-författare har skrivit på, mot denna jättemiss i ett program som skulle handla om ”böckerna vi verkligen läser”. Han har också startat fejsbok-gruppen Fantasy, Science Fiction and Horror is not a corrupting foreign influence som vi förstås uppmuntrar alla att gå med i.
Skygglappar inför våra genrer finns förstås även i Sverige; här har vi t ex skribenter som slår knut på sig själva för att slippa kalla en science fiction-roman för science fiction, eller som blir förvånade över att det finns fantasy som är realistisk.
Det finns ju också ett antal författare som har skrivit (bra) science fiction som försöker förneka att det är science fiction de har skrivit, som t ex Margaret Atwood och Jeanette Winterson, som uppenbart inbillar sig att genren är något helt annat än den är. Bland annat innehåller den dystopier, mörka nära-framtids-skildringar med alternativhistorisk postapokalyps och kolonisationsrymdskepp med robotförälskelser + postapokalyps.
Här ställer vi oss fast bakom den del av litteraturteorin som säger att det är läsarna som kategoriserar böckerna och att det är en summa av handling, miljö, relationer och narratologiska element som gör en genre. Alltså är det enligt oss omöjligt att skriva om generationsrymdskepp utan att skriva science fiction. Att tro att science fiction inte har underkategorier är bara ignorant och att anta att alla böcker som innehöll rymdskepp skulle vara exakt lika är också dumhet av högsta sort, för att inte tala om uppfattningen att sf/f måste innehålla vissa element för att klassificeras som genre. 
”Frånvaron av drakar” gör inte Song of Ice and Fire mindre till fantasy (för att bemöta det dåligt pålästa uttalandet från skådespelaren som gör Tyrion i tv-serien, ett uttalande som görs ännu bisarrare av att det faktiskt förekommer drakar senare i bokserien) och frånvaron av ”squids in space” gör inte Oryx & Crake mindre till science fiction.
På det hela taget retar vi ihjäl oss på den löjligt inbitna, ständigt återkommande och spridda okunniga vanföreställningen att sf, fantasy och skräck är 1) skräp 2) bara för barn eller 3) folk som inte klarar av ”bättre” litteratur eller 3b) verkligheten. *tar ett djupt andetag* Ja, men erkänn att ni har träffat på den här attityden många gånger.
För det första: det finns mängder – a plethora! – av Riktigt Bra Författare inom våra genrer. Som det finns inom alla genrer, även mainstream-genren och nutidslitteratur-genren. Det är fånigt att det ens ska behöva sägas – gång på gång på gång.
För det andra, vad fan är konsten till för?! Är den bara till för att skildra sådant som vi vet, som vi känner till, som kan finnas på riktigt just nu eller i faktisk historisk miljö – om än ibland med vackrare språk? Eller är den också till för att med fantasi, vilja och frågor skapa något mer?
Vi citerar också kommendör Maths som igår på dagstexten på Moderskeppets hemsida skrev:
Det är – och det är intressant! – enbart sagans och mytens varelser som drabbas av Varför och Behov. Ingen frågar varför människor läser bok efter bok om mördare i Ystadstrakten, vilka behov det tillfredsställer eller hur läsaren mår egentligen. Men om en flicka eller pojke gillar vampyrer eller älskar fantasy är frågan legitim.
Jag har en annan idé. Varulvar och änglar och allt annat från folksagor och myter utgör helt enkelt utmärkt stoff för spännande berättelser. Så var det i tusen och åter tusen år, fram till för ett par hundra år sedan, då vi uppfann realismen och förpassade gudar och övernaturligheter till periferin. Med ett monster i handlingen blir berättelsen mer spännande – kan det vara så enkelt?
Och så har vi ju också hela biten om att våra genrer ger författare och läsare en massa möjligheter som inte finns om man håller sig till det realistiska och sannolika. Ger en massa verktyg och dörrar och miljöer där man kan berätta saker och undersöka frågor på ett helt annat – vidare – sätt än om man håller sig inom snävare ramar. Visst, visst, olika grader av eskapism är också en del av det, men är det inte olika grader av eskapism att läsa vilken roman som helst? Man vill ha något annat, något annorlunda och större, än sitt eget liv. ”Den som läser böcker lever många gånger – den som inte läser böcker lever bara en gång.”
Och för att även bita tag i en annan missuppfattning när vi ändå har ångan uppe: ja, vi vill ha en teleport och en fungerande trollstav, men nej, vi tror inte på vampyrer (*) – inte mer än deckarläsare tror på Lisbeth Salander. Men vi älskar författare som är så skickliga att de kan skriva trovärdiga vampyrer. Och dessutom innehåller vår nördkultur så många lager av metaironi, metafiktion, självdistans och, ja, önsketänkande, att … jo, förresten, vi tror på vampyrer. De finns ju där, svart på vitt. Ibland med lite rött.
(*) Frågan om liv på andra planeter lämnar vi därhän. Det kan inte finnas någon annan än kreationister som förnekar möjligheten.
/Kapten Karin och Förste Styrman Nene rider stolt tillbaka mot bokhandeln från de blåslagna väderkvarnarna
SF-bokhandeln Malmö 
Senaste kommentarer