Arkiv | genrer RSS feed for this section

Join the dark side, we have genres.

19 Apr

Nu är det dags igen. Som vi gjort förr vinklar vi våra lansar – de med de ärorika namnen Fantasy, Science Fiction och Skräck – och sätter av mot väderkvarnarna.

Den här gången kommer vindarna från andra sidan Nordsjön. BBC – home of the Doctor! – har i stor stil hållit en World Book Night, för att fira och uppmärksamma boken och böckerna. Men oj, vad glömde de helt bort? Jo, science fiction, fantasy och skräck. ”‘a certain’ genre, you know… the unclean one” som Stephen Hunt bittert skriver i sin utläggning om saken på sin blogg.

Hunt har även organiserat en protestlista som 85 genre-författare har skrivit på, mot denna jättemiss i ett program som skulle handla om ”böckerna vi verkligen läser”. Han har också startat fejsbok-gruppen Fantasy, Science Fiction and Horror is not a corrupting foreign influence som vi förstås uppmuntrar alla att gå med i.

Skygglappar inför våra genrer finns förstås även i Sverige; här har vi t ex skribenter som slår knut på sig själva för att slippa kalla en science fiction-roman för science fiction, eller som blir förvånade över att det finns fantasy som är realistisk.

Det finns ju också ett antal författare som har skrivit (bra) science fiction som försöker förneka att det är science fiction de har skrivit, som t ex Margaret Atwood och Jeanette Winterson, som uppenbart inbillar sig att genren är något helt annat än den är. Bland annat innehåller den dystopier, mörka nära-framtids-skildringar med alternativhistorisk postapokalyps och kolonisationsrymdskepp med robotförälskelser + postapokalyps.

Här ställer vi oss fast bakom den del av litteraturteorin som säger att det är läsarna som kategoriserar böckerna och att det är en summa av handling, miljö, relationer och narratologiska element som gör en genre. Alltså är det enligt oss omöjligt att skriva om generationsrymdskepp utan att skriva science fiction. Att tro att science fiction inte har underkategorier är bara ignorant och att anta att alla böcker som innehöll rymdskepp skulle vara exakt lika är också dumhet av högsta sort, för att inte tala om uppfattningen att sf/f måste innehålla vissa element för att klassificeras som genre. ”Frånvaron av drakar” gör inte Song of Ice and Fire mindre till fantasy (för att bemöta det dåligt pålästa uttalandet från skådespelaren som gör Tyrion i tv-serien, ett uttalande som görs ännu bisarrare av att det faktiskt förekommer drakar senare i bokserien) och frånvaron av ”squids in space” gör inte Oryx & Crake mindre till science fiction.

På det hela taget retar vi ihjäl oss på den löjligt inbitna, ständigt återkommande och spridda okunniga vanföreställningen att sf, fantasy och skräck är 1) skräp 2) bara för barn eller 3) folk som inte klarar av ”bättre” litteratur eller 3b) verkligheten. *tar ett djupt andetag* Ja, men erkänn att ni har träffat på den här attityden många gånger.

För det första: det finns mängder – a plethora! – av Riktigt Bra Författare inom våra genrer. Som det finns inom alla genrer, även mainstream-genren och nutidslitteratur-genren. Det är fånigt att det ens ska behöva sägas – gång på gång på gång.

För det andra, vad fan är konsten till för?! Är den bara till för att skildra sådant som vi vet, som vi känner till, som kan finnas på riktigt just nu eller i faktisk historisk miljö – om än ibland med vackrare språk? Eller är den också till för att med fantasi, vilja och frågor skapa något mer?

Vi citerar också kommendör Maths som igår på dagstexten Moderskeppets hemsida skrev:

Det är – och det är intressant! – enbart sagans och mytens varelser som drabbas av Varför och Behov. Ingen frågar varför människor läser bok efter bok om mördare i Ystadstrakten, vilka behov det tillfredsställer eller hur läsaren mår egentligen. Men om en flicka eller pojke gillar vampyrer eller älskar fantasy är frågan legitim.

Jag har en annan idé. Varulvar och änglar och allt annat från folksagor och myter utgör helt enkelt utmärkt stoff för spännande berättelser. Så var det i tusen och åter tusen år, fram till för ett par hundra år sedan, då vi uppfann realismen och förpassade gudar och övernaturligheter till periferin. Med ett monster i handlingen blir berättelsen mer spännande – kan det vara så enkelt?

Och så har vi ju också hela biten om att våra genrer ger författare och läsare en massa möjligheter som inte finns om man håller sig till det realistiska och sannolika. Ger en massa verktyg och dörrar och miljöer där man kan berätta saker och undersöka frågor på ett helt annat – vidare – sätt än om man håller sig inom snävare ramar. Visst, visst, olika grader av eskapism är också en del av det, men är det inte olika grader av eskapism att läsa vilken roman som helst? Man vill ha något annat, något annorlunda och större, än sitt eget liv. ”Den som läser böcker lever många gånger – den som inte läser böcker lever bara en gång.”

Och för att även bita tag i en annan missuppfattning när vi ändå har ångan uppe: ja, vi vill ha en teleport och en fungerande trollstav, men nej, vi tror inte på vampyrer (*) – inte mer än deckarläsare tror på Lisbeth Salander. Men vi älskar författare som är så skickliga att de kan skriva trovärdiga vampyrer. Och dessutom innehåller vår nördkultur så många lager av metaironi, metafiktion, självdistans och, ja, önsketänkande, att … jo, förresten, vi tror på vampyrer. De finns ju där, svart på vitt. Ibland med lite rött.
(*) Frågan om liv på andra planeter lämnar vi därhän. Det kan inte finnas någon annan än kreationister som förnekar möjligheten.

/Kapten Karin och Förste Styrman Nene rider stolt tillbaka mot bokhandeln från de blåslagna väderkvarnarna

Annonser

Kul med klassifikationer

10 Jun

På den gamla tråkiga tiden fanns det science fiction, fantasy och skräck. (Åtminstone tror mugglarna att det var så. Råkade se en bit av Kommissarie Barnaby (tror jag att det var) där en av de misstänkta var en fantasyförfattare – och vad det spöregnade klichéer!! Det är så de ser oss, tänkte jag. Antingen så eller som SyFy Channels kostymnissar ser oss.)

Iallafall, vi vet ju att både vi nördar och det vi läser/tittar på är mer mångfasetterat än the straights anar – och det blir numera tydligare hela tiden. Vi gav oss nyligen på att försöka kategorisera paranormal romance, urban fantasy och vad vi kallar fantzy (chick-litt urban fantasy med kick-ass hjältinna).

Stockholmarna är också med i den roliga klassifikationsleken, som vi ser i senaste nyhetskatalogen som nyss trillade in (och som snart också ligger på våra hallmattor hemma).

Förr i världen fanns rubrikerna science fiction, fantasy och skräck. Men nu har vi t ex Klassisk fantasy, vilket inkluderar historisk fantasy och där vi bl a hittar så trevligen olika författare som humoristiska K E Mills, hårdkokte Richard Morgan, zombies från Carrie Ryan, amerikanska frihetskriget av Charles Coleman Finlay, och drakmästarinnan Robin Hobb.

Därefter kommer Fantasy noir, där det också finns stor spridning: från Kate Griffins A Madness of Angels där magiker vandrar på Londons gator, till Michael Swanwicks The Dragons of Babel som utspelar sig i ett postindustriellt Faerie.

På skräcksidorna finns alla vampyrerna samlade för sig under orden ”romans, intriger, mord och blod”. Här finns såväl fantzy som romans men även t ex Guillermo del Toros (!!) och Chuck Hogans The Strain. Efter detta får zombierna en egen ruta (förstås), och sedan kommer Romansböcker utan vampyrer, vilket i sig är en väldigt rolig rubrik!

Science fiction-sidorna har underrubrikerna Noveller (exempel: The Mammoth Book of Mindblowing SF. Utmärkt titel!), Space opera & rymdaction (från John Ringo över senaste Dune-installationen till Charles Stross!), Tidsresor & alternativa världar (t ex China Miévilles nya, The City & The City), Konspirationer & thrillers (t ex David Lynn Golemons Ancients) samt Övrig science fiction – med Jacqueline Careys maskerad hämnare-roman Santa Olivia, som Nene utnämnt till Årets Läsupplevelse!

Det är fantastiskt, helt enkelt. Idealet skulle väl iofs vara en rubrik per bok, enligt ungefär samma tanke som att i det ideala biblioteket står alla böcker bredvid varandra. Så vi jobbar vidare mot L-space, vi i den svenska bokhandelskedjan som faktiskt värnar bredd, djup och variation i sortimentet!

/Kapten Karin

Urban fantasy och paranormal romance revisited

5 Jun

Vi har tidigare slagit flera slag för övernaturlig romans, chick-litt i urban fantasy (det vi kallar fantzy) och urban fantasy i stort här på bloggen och känner nu att vi är i gott sällskap av branschtidningarna Locus och Publishers Weekly som i några av sina senaste nummer uppmärksammat kategorierna.

Supernatural eller paranormal romance – romansböcker med övernaturliga inslag – har ökat stadigt och galet mycket de senaste åren. Det är så påtagligt att genren har fått sin egen plats i alla kalkyler över bokförsäljning som Locus publicerar (och kommer på andra plats bland genrerna: bara fantasy är större). Det övernaturliga tar också allt större plats på de konvent, bloggar och tidningar som riktar sig till romansförfattare och -läsare.

Urban fantasy och fantzy började bli ett begrepp i slutet av 80-talet med författare som t ex Charles de Lint och Emma Bull, som förlade övernaturliga varelser och händelser i våra egna städer.

Det som är den ostoppbara huvudtrenden i urban fantasy nu – med en ”kick-ass heroine” som räddar mugglarna från övernaturliga faror (som gärna får vara i form av sexiga män) – är troligen vad som hände när två företeelser kolliderade i andra halvan av 90-talet: Laurell K. Hamiltons Anita Blake, Vampire Hunter, och Joss Whedons Buffy the Vampire Slayer.

(Men som Carrie Vaughn skriver i Locus: både Hamilton och Whedon var snarare ”part of this zeitgeist rather than instigators. … We’ve got a generation of writers … who grew up watching Linda Carter as Wonder Woman, Sigourney Weaver as Ripley, and so on…”)

Frågan om var trenden kommer ifrån stöts och blöts ungefär lika mycket som frågan hur man skiljer övernaturlig romans från urban fantasy och fantzy.

Man kan säga att i övernaturlig romans är det relationen mellan parterna i paret som är den viktiga, det är där all fokus ligger och boken, eller serien som i fallet Bella & Edward, slutar (allra oftast) med att den relationen blir etablerad (att de får varandra). Om du tar bort relationen blir det ingen roman kvar.

I chick-litt urban fantasy med kick-ass hjältinna (fantzy) så är den romantiska relationen viktig, men om du tar bort den så finns det fortfarande en bok kvar, ofta med mycket action. Det romantiska kan vara konfliktfyllt och det behöver inte nödvändigtvis vara så att de får varandra på slutet.

I urban fantasy utanför fantzy är det handlingen och den värld författaren skapat – vår värld med ”extra allt” – som är det viktiga. Det kan finnas romantiska relationer men de är inte huvudsaken, och långt ifrån alltid lyckliga (Harry Dresden och hans bror till exempel verkar tävla med varandra i grenen Otur i kärlek). En trovärdig blandning av det övernaturliga och det vardagliga gör att urban fantasy är så fantastiskt lätt att läsa. Den största trenden här är nu noir-stuket, med Jim Butcher och Simon R. Green i täten och andra namn som Mike Carey, Charlie Huston, Rob Thurman, Mark Del Franco och Kelly McCullough.

När det pratas om övernaturligt i blandning med det vardagligt verkliga så spänner det alltså över hela spektrat, allt från vampyrromans i serie av Stephenie Meyer till fristående American Gods av Neil Gaiman.

Nu är ju Gaiman ett fenomen för sig, en mytisk författare inom genren, men det är inte alla som har haft det som han. Kim Harrison har länge levt dubbelliv för att kunna hålla sina två författarkarriärer isär (hon skriver även klassisk fantasy som Dawn Cook). I Locus berättar hon om hur det har varit, om att hennes nya identitet fick en filmstjärnas mottagande i bokhandlar när hon var där för att signera. Hon säger också att det har varit lättare för henne att ha en separat identitet för sitt urban fantasy-skrivande eftersom det länge har räknats som lite suspekt att skriva i den här genren. Anne Rice fick utstå tråkningar för sina vampyrromaner och Laurell K Hamilton har också varit i blåsväder.

Här hemma i Sverige är det rätt skralt med urban fantasy. Har förlagen inte insett potentialen? Kelley Armstrong och Charlaine Harris finns på svenska, men inte t ex LK Hamilton och Jim Butcher, och de behöver inte precis skämmas för sina försäljningssiffror. Men framförallt, var finns våra svenska urban fantasy-författare? Var finns Malmö med extra allt, varulvsromans i Göteborg eller Stockholms älvalands-portaler?

I och med Stephenie Meyer har vindarna vänt något, åtminstone när det gäller översatt litteratur, och i sommar kommer inte bara P.C Cast på svenska utan även vår ungdomsvampyrfavorit (säg det snabbt fem gånger!) Richelle Mead (länkar till de engelska utgåvorna: Cast; Mead). Sherrilyn Kenyon, ett av de stora namnen inom övernaturlig romans (om inte det största), har också nyss kommit på svenska med första delen i De Svarta Jägarna (Darkhunter). Om vi har riktig tur så inser förlagen att även böcker skrivna på svenska skulle vara intressanta.

Hoppas kan man ju.

-Nene & Karin ska sätta punkt nu. Vi ska bara lägga till – – nej, schh. Vi kan återkomma med mer.

Urban fantasy och paranormal romance och zombies

17 Apr

Kapten Karin fick igår frågan om Pride and Prejudice and Zombies enorma framgångar är del av samma trend som Stephenie Meyers enorma framgångar. Nu när tankarna hunnit samlas är det ju guldläge för att svara även på bloggen och passa på att breda ut sig litet om bland annat fantzy, vilket vi nog utlovade för länge sedan.

Det korta svaret på frågan är: nix. Stephenie Meyers framgångar är del av den störtflodsliknande urban fantasy- och paranormal romance-trenden, och P&P&Z:s framgångar är del av den mindre men växande zombie-trenden.

Urban fantasy (storstadsfantasy som det kallats ibland) utspelar sig i nutid i vår egen värld, men med inslag av t ex magi, vampyrer, varulvar, älvor och så vidare. Ofta är det en viktig del av handlingen att en person upptäcker denna andra sida av verkligheten och måste lära sig att hantera det – och överleva det.

Boomen för urban fantasy började kanske med bl a Charles de Lints Newford-böcker, Emma Bulls War for the Oaks och Borderland-böcker, Vertigos Hellblazer och Neil Gaimans Neverwhere och American Gods. Nu är några av de stora namnen Jim Butcher, Holly Black, Caitlín R. Kiernan, Sergey Lukyanenko och Simon R. Green. Några andra av våra favoriter är Cassandra Clare och Rob Thurman.

Paranormal romance (övernaturlig romans) är romansböcker med övernaturliga inslag. Den huvudsakliga handlingen är det romantiska / erotiska spelet mellan kvinnan och mannen (eller kvinnan och männen, eller vilka könskombinationer som helst egentligen, i singular och plural), och en eller båda av dem är t ex vampyr, varulv (eller annan hamnskiftare, kattdjur är populära), demon eller tidsresande högländare.

Väldigt ofta är det just det övernaturliga inslaget som är kruxet mellan de älskande: man borde inte älska en vampyr – men de kan inte låta bli! Stora namn är Stephenie Meyer, Christine Feehan, J. R. Ward och Sherrilyn Kenyon. Och för er som undrar: Smart bitches read trashy books!

Fantzy har vi på SF-bokhandeln Malmö myntat som namn för en kraftigt växande genre som blandar urban fantasy och paranormal romance.

Det romantiska intresset ska finnas där, men det viktiga är den övernaturliga handlingen. Hjältinnan ska ha skinn på näsan, gärna slåss mot monster, ofta komma med kaxiga one-liners och inte definieras av sitt förhållande till männen runt henne. Och det ska vara minst en svettig scen per bok. Bland fantzy-författarna hittar vi t ex Charlaine Harris, Laurell K. Hamilton, Kelley Armstrong, Richelle Mead, Patricia Briggs och Kim Harrison. Buffy, slayer of the Vampyre, passar förstås också in här!

Självklart är gränserna flytande mellan genrena också… Litet siffror på det, från Locus: de började skilja ut paranormal romance som en egen genre 2007, i sin årliga genomgång av utgivningen inom våra områden. År 2007 gavs 290 paranormal romance-titlar ut, 2008 hela 328 titlar. Den enda genren som är större är fantasy, med 460 resp. 439 titlar. (Locus räknar säkerligen fantzy till paranormal romance, Nerd Central Skåne ligger ju litet före…)

Zombies har vi skrivit mycket om – vi visste ju långt innan Time att de är de nya vampyrerna. Den trenden tog nog mest fart med Max Brooks Zombie Survival Guide, som man definitivt bör ha tillhands för att vara förberedd. Vi vill också rekommendera Shaun of the Dead!

/Karin och Nene

Science Fiction

6 Aug

Via moderskeppets hemsida upptäcker vi att det finns en rörelse som kallar sig Mundane-SF. De står kortfattat för

”att science fiction enbart borde syssla med det som är vetenskapligt korrekt, och därtill hålla sig i den nära framtiden och tillhandahålla redskap och infallsvinklar och idéer för att förbättra världen i vår tid som har att brottas med den ena apokalyptiska undergångsvisionen efter den andra.” (citat/sammanfattning Maths)

Vi gör stora ögon och spluttrar. Sen när ska SF – och litteratur i allmänhet – ”enbart” vara ett direkt funktionellt verktyg för samhällsutveckling?? Och vill vi ha alla SF-böcker likadana eller? Space Opera är en genre, nära framtid-visioneri är en annan, av alla de många undergenrena i SF. Det här är ungefär som om Stephen King skulle säga att fantasy och skräck alltid måste utgå från vår nu- och närvarande värld, för det är det enda sättet att säga något om mänskligheten och verkligheten, avskaffa därför all high fantasy.

Och vad gäller den vetenskapliga korrektheten: vi pratar om FICTION! Don’t even get me started. (Eller jo, men det blir en annan post.) Gosh. Pphhtth.

Det är fint tänkt av dem att SF kan användas som ett verktyg för samhällsutveckling, men vem tror de läser den här utvecklande litteraturen? Vem är deras målgrupp, dessa läsare som ska känna sig inspirerade att satsa på utvecklande av jorden istället för att försöka kolonisera rymden? Är det sannolikt att personer som har makt över NASAs budget läser Reynolds och tänker att ”hey, det där kan vi göra om några tusen år!”, eller är det sannolikt att samma människor läser när-sf och tänker ”nej vet ni vad, vi skrotar den här tanken om andra planeter, låt oss bliva bönder istället”?

SF har länge haft en särskild ställning som den litteratur som tydligast tar en tanke eller ett koncept och ställer det i ett annat ljus som bättre belyser för- och nackdelar eller moraliska ställningstaganden. Vilka delar av detta försvinner av att det sker i rymdopera-sättning?

Visst, Mundanes får gärna skriva mundan SF men vi vill ha vår SF fantastisk! Om den sen utspelar sig i nära framtid eller avlägsen storslagen framtid (eller avlägsen, smutsig, eländig framtid) spelar ingen större roll.

Så är vi också (till skillnad från Mundanes) samtida med Nirvana- ”Here we are now, entertain us!”



Vad tycker ni? Debatt i kommentarerna alltid välkommet!!

/Karin & Nene, agiterade