Nebula-vinnare 2017 – All Systems Red

I måndags förra veckan, den 21:e maj för den detaljmedvetna, korades vinnarna av Nebulapriset 2017. Som vi redan tidigare bloggat om vann N.K. Jemisins The Stone Sky priset för bästa roman; priset för bästa novell gick till Martha Wells All Systems Red.

Martha Wells föddes 1964 i Fort Worth, Texas och vars aktiva intresse för både science fiction och fantasy-genrerna, inom vilka hennes böcker faller, väcktes på allvar under collegetiden då hon blev medlem i ett SF/F fandom-sällskap.

I All Systems Red får läsaren följa Murderbot, en SecUnit bestående av både organiska och oorganiska delar – det förra innebär att Murderbot betraktas som en konstruktion och inte en robot – som hyrs ut som en säkerhetsåtgärd utav ett av de företag som dominerar en rymdfarande framtid.

Murderbot, namnet den gett sig själv, har hackat sin governor module, dvs. den del av dess hjärna som ska styra och, när det anses nödvändigt även bestraffa konstruktionen, och har till följd av detta nu tillgång till fri vilja.
Murderbot, utrustad med diverse vapen och betydligt starkare än en vanlig människa, skulle kunna välja att göra uppror mot dess tillfälliga ägare, ett forskningsteam som har sänts ut för att dokumentera fauna och djurliv på en tidigare outforskad planet.
Skulle kunna.
Istället för en massaker väljer Murderbot att tillbringa vad ledig tid den får med att sluka tusentals timmar av underhållning.

Faktum är att Murderbot föredrar att tillbringa dess fritid ensam. Även om det nuvarande teamet är en av de bättre arbetsgivarna som Murderbot har haft är de fortfarande människor. Och om människorna visste att deras SecUnit hade hackat dess styrande modul så hade de troligtvis rapporterat det till företaget, som då hade rensat dess minne eller kanske till och med förstört den, även om det var mindre troligt; SecUnits är dyra att tillverka.

Men även om Murderbot inte har någon intention att mörda någon så verkar det som att någon annan kanske har det.
Och allt Murderbot ville var att följa utvecklingarna i dess favorittv-serie, Sanctuary Moon…

I otroligt tafatta – men framförallt väldigt underhållande – interaktioner mellan Murderbot och det team den anställts för att skydda får läsaren följa dess personliga utveckling; snart är det svårt att inte tänka på hen som en person. En högst misantropisk och ganska awkward person, men likväl en person.

Del 2 av 4 planerade efterföljare i The Murderbot Diaries – Artifical Condition – har även den nyligen släppts och de två avslutande planeras också ha släppdatum under 2018.
De två första delarna är redan storfavoriter hos flera av bokhandelns besättning så kom och gör oss sällskap!

 

World Fantasy Award-nominerad: Karin Tidbeck!

Just nu är det mitt i pris- och kongress-säsongen och inatt släpptes listan över de nominerade till World Fantasy Award som delas ut på årets sista stora kongress, World Fantasy Convention i Brighton. Det är som vanligt en hel hög fina författare och fantastiska böcker i den listan, men det är inte dagens nyhet.

Nej, dagens nyhet är att vi har en svensk med på den listan: Karin Tidbeck! Hennes novellsamling Jagannath befinner sig i synnerligen fint sällskap bland de andra starka samlingarna från 2012 (alla kritiker verkar vara ense, det var ett väldigt bra år för novellsamlingar). Det har inte heller gått oss förbi att hon ligger i tävlan med självaste Ursula le Guin som blurbade Jagannath! Men oavsett att de andra nominerade är värdiga så ligger vår röst på Crawford Award–vinnaren och malmöbon. Förstås.

Ett stort grattis från oss! Vi håller tummarna för Karin!

/Nene, förste styrman på SF-bokhandeln Malmö, för hela personalens räkning.

Året som gick, edition Johan

 

 2012 bjöd på både en hel del bra titlar, bland klassisk sf tyckte jag James S Coreys Leviathan Wakes var en frisk bris med dess trovärdiga teknologi och genomtänkta världsbild. Människan och hennes försök att dominera vårt solsystem fick ligga som grund till ett spännande rymdäventyr. Den humoristiska fullträffen Red Shirts av John Scalzi tog sig an den lilla människan i det stora sammanhanget, om sammanhanget råkar vara livet som kanonmat ombord ett rymdskepp som delar väldigt stora likheter med USS Enterprise. Lavie Tidhars drömlika Osama följer en privatdetektivs jakt på en författare i en värld lik vår, men ändå väldigt annorlunda. Osama är en bok som helt klart bör läsas mer än en gång och har av flera recensenter jämförts med Philip K Dicks verk. The Islanders av Christopher Priest är en reseguide till en samling öar som kallas drömskärgården. en plats som verkar ha svårt för att hålla sig till sanningen. Berättaren gör det inte lättare genom att själv verka ha en dold agenda.

Sarah Canary av Karen Joy Fowler utspelar sig på den amerikanska västkusten under 1870-talet. Den kinesiska järnvägsarbetaren Chin måste försöka få rätta på vem den underliga kvinnan är som vandrat in i hans läger en mörk natt. Berättelsen alternerar mellan Chins resa och beskrivningar av historiska händelser som hela tiden påverkar hans sökande. I den fantastiska genren acrtic horror hittade jag Michelle Pavers skräckis Dark Matter. Den medellösa ingenjören och radioopperatören Jack får chansen att följa med fyra överklassmän på en expedition till Svalbard. Han är inte bekväm i umgänget men bestämmer sig för att följa med. Expeditionen kantas av olyckor och varningar från öbor och sjömän, ändå är medlemmarna övertygade om att de ska tillbringa hela den långa vintern på en öde strand i det konstanta mörkret.

Under sommaren läste jag om några klassiker som jag inte läst på länge, Asimov, Dick  och Lieber, de var fortfarande lika bra som jag minns dem och slutar inte imponera på mig, särskilt hur de har inspirerat så många nutida författare. 2012 var också året Ray Bradbury gick bort så Dandelion Wine, Somthing Wicked This Way Comes och Martian Chronicles blev åter lästa.

På fantasyfronten läste jag Joe Abercrombies Red Country, Daniel Abrahams Kings Blood och den ytterst trevliga Throne of the Crescent Moon av Saladin Ahmed. Den senare är en riktigt bra tusenochennattfantasy med en sympatisk och åldrande huvudperson.

2012 var DCs år när det kom till serier, Wonder Woman, Court of Owls, Animal Man, Swamp Thing, Batwoman och Pain and Prejudice var bara några av alla de bra titlar som de kunde stoltsera med, det är bara att gratulera dem till en väl genomförd omstart på sitt universum. På Marvels sida hurrar jag över att de startade upp Moon Knight igen, nu med pålitliga Bendis/Maleev som team, den är lysande. Bland de svenska serierna kom en stor samling med Klas Katt ut, denna föregångare till mycket av den moderna svenska seriescenen är något som alla borde kolla in.

Bland rollspelen är det Svavelvinter, Song of Ice and Fire RPG samt The One Ring som utan tvekan gjort de bästa produkterna.

Jonas hade med flera godingar på sin top-5-lista över årets spel, till den kan tilläggas Spartacus, Samurai Sword och King of Tokyo.

/Johan

Årets bästa spel, edition Jonas

För min del var 2012 ett bra år för 2.0 – flera av mina favoriter står på sina föräldrars axlar, som nytryck eller i förbättrade versioner.

1. X-wing
– För mig den självklara ettan på den här listan. Fantasy Flight tog mekaniken från Wings of War, förenklade den så pass att varje spelare lätt kunde styra en hel skvadron, och slängde in lite tärningar för spänningens skull. Helt klart årets bästa Star Wars-fix!

2. Lords of Waterdeep
– Det var något otippat men väldigt välkommet att Forgotten Realms fick ett worker placement-spel. Det är ett snabbspelat resursjonglerande som för en gångs skull ger spelarna gott om möjligheter att interagera med varandra och lägga käppar i hjulen. Ett fräscht grepp för Dungeons & Dragons och en vacker syntes mellan amerikansk och europeisk speltradition.

3. Netrunner
 – Richard Garfields gamla 90-talssmygare blev nog årets mest välkomna nytryck för min del. Det känns som att Fantasy Flights ”living card game”-koncept är helt rätt för titeln. En spelare representerar ett företag, den andre en hacker som försöker sno företagets hemligheter, så de båda sidorna har fullständigt olika förutsättningar, men imponerande nog fungerar det som ett väloljat maskineri. Varje parti är en rafflande duell med stötar, bluffar och kontringar; definitivt årets tvåspelarspel.

4. Village
– Den välförtjänta vinnaren av ”Kennerspiel des jahres” 2012. I grund och botten ett klassiskt worker placement-spel i likhet med Agricola, men Village håller sig på en gemytligare och mer lättspelad nivå. Du behöver aldrig bli frustrerad över att din granne sitter i sjön och tar all vass, men å andra sidan kanske ni kommer bråka om vem som ska bli den nya pastorn i byn!

5.Descent 2nd edition
– Ännu ett behövligt nytryck, den här gången för att det första tog alldeles för lång tid att spela. Med den nya versionen kan man lätt få in tre äventyr på en kväll, och den som spelar Overlord har alltid något mer att göra än att bara hacka hjältarna i bitar.

/Jonas

Fotnot: ”worker placement” innebär att varje spelare har ett antal ”arbetare” som utför handlingar i spelet, ofta så att när en spelare valt en handling kan ingen annan använda den förrän nästa runda.

En återblick på 2012, edition Karin

Ett urval av årets lästa böcker: Range of Ghosts av Elizabeth Bear: Sidenvägen-fantasy med djinner, tigerfolk, bågskytte från hästryggen och en ljuvligt komplex värld. London Falling av Paul Cornell: bister urban fantasy där en liten grupp londonpoliser upptäcker att istället för att eliminera det omöjliga kan man behöva utreda det. Skalpelldansen av Jenny Milewski: svensk skräckdebut med metanivåer, nagelbitande, gore och oväntade vändningar. The Silvered av Tanya Huff: varulvar (egentligen hamnskiftare) och magiker och en klassisk quest in i fiendeland, i en värld där tiden är som en blandning mellan Jane Austen och första världskriget. Shades of Milk and Honey av Mary Robinette Kowal: ännu mer Austensk – jämte pianospel och broderier förväntas unga damer lära sig väva glamourliknande magi. Black Heart av Holly Black: avslutande delen i den underbara Curse Workers-trilogin – magi, maffia och angst.

Årets välförtjänta internationella stjärnskott: Karin Tidbeck, vår nya weirddrottning, vars novellsamling Jagannath har lovprisats av bland andra Ursula K LeGuin, China Miéville, Elizabeth Hand och Michael Swanwick. Flera av novellerna finns även på svenska i samlingen Vem är Arvid Pekon? Under året kom också romandebuten Amatka, en lågmäld, nästan vardaglig dystopi berättad i vackert, klart språk, men samtidigt med många nivåer.

Årets filmgud: Joss Whedon. Avengers och The Cabin in the Woods! Det här var året då hela världen upptäckte the awesomeness of Joss. Superhjältar med personlighet och metaskräck med både humor och sjöar av blod.

Årets helt oväntade tv-serie jag fastnade för: Teen Wolf. När jag först hörde att MTV (!) skulle göra en tv-serie-remake av Teen Wolf var svordomar inblandade. Men Nene övertygade mig om att titta och årets stora överraskning var att den faktiskt är mer än sevärd! Mycket tack vare Stiles Stilinski, förstås, men även på grund av bikaraktärerna i allmänhet: välgjorda och med intressanta relationer.

Årets bästa tv-serie alla kategorier: BBC:s Sherlock. Som en insändare till SFX förklarade: den ingår visst i våra genrer. Det är ju nämligen alternativhistoria: den utspelar sig i en värld där Arthur Conan Doyle inte skrev berättelserna om Sherlock Holmes på 1890-talet. Och så är den ju briljant på alla sätt.

Årets bästa pågående comic är samma som i fjol: The Unwritten håller den metalitterära fanan högt, höjer den kanske tillochmed ännu lite högre i senaste numret. Trollkarlar, bokdimensioner och konspirationer som genomsyrat mänsklighetens historia. Ord är makt.

Årets äventyr: åka på SF-kongresser! I maj tog vi båten till Åland och blev starstruck av Catherynne M Valente på Åcon. I oktober åkte vi till Kontrast i ett höstvackert Uppsala, och hängde med författare som Kelly Link och Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren.

Årets hobbit: Martin Freeman.

Systerinlägg: Vad jag ser fram mot 2013.

/Kapten Karin

Årets bästa 2011, kapitel 4

Vi rundar av bäst-2011-listorna med Linas:

2011 var året då jag stiftade bekantskap med George R.R Martin för första gången. En kan lugnt säga att en stor del av lästiden gick åt till dennes verk. Jag plöjde glatt igenom A Song of Ice and Fire, och väntade förväntansfullt i två månader på A Dance with Dragons. Åh vilken lång väntan! (Väntade du fem år sa du? Bah humbug! Men när kommer nästa bok? Kan väl inte dröja så länge?) Efter det skaffade jag mig en diger antologisamling för att kunna läsa om Dunk och Eggs äventyr i Hedge Knight-novellerna.

Det var också året jag plockade upp Hunger Games lite förstrött och tänkte att jag borde åtminstone läsa den eftersom den ändå verkade ganska poppis. En fantastisk läsupplevelse senare går jag och längtar besinningslöst efter filmen som har premiär i mars, och är en stolt ägare till den inbundna trilogiboxen i den sjukt snygga utgåvan.
Katniss kamp i det postapokalyptiska Panem är kompromisslös och hård, och alldeles för spännande för att en ska kunna lägga ifrån sig boken. Varje år skickar de tolv distrikten två offer vardera till Capitol för att sona sina uppror. Dessa offer, en flicka och en pojke, tävlar mot varandra i något som kallas hungerspelen. De blir instängda med varandra och ska slåss till endast en är kvar vid liv.

Robin Hobbs senaste bokserie The Rain Wild Chronicles var en av höjdpunkterna på året. Tvåan kom i pocket i början av året, och jag kunde äntligen adoptera bok ett och två med mig hem. Det är drakar galore och äventyr i djungeln i överflöd! Jag passade även på att läsa Hobbs/Lindholms novellsamling The Inheritance, som jag blev väldigt förtjust i. Jag har inte läst Lindholms science fiction förut, men hennes noveller gav mig blodad tand (hon kallar sig Robin Hobb när hon skriver fantasy, och Megan Lindholm när hon skriver science fiction). För de som föredrar Hobbinkarnationen så innehåller den även en fin berättelse om hur koloniseringen av Rain Wilds tog sin början bland annat.

Mitt stora fangirl moment kom när det damp ner en ny Neal Stephensontegelsten vid namn Reamde i butiken. ÅH vilken lycka! Jag trodde jag hade förlorat Stephenson till hans monumentala projekt Mongoliaden men tji fick jag, och gladare kunde jag inte vara. Jag är sen tidigare svag för hans techno-politik-thrillers, som Cobweb och Interface, och dök njutningsfullt ner i boken likt Joakim von Anka när han dyker ner i sin pengaskatt. Stephensons ordmängd i hans samlade verk jämförs nog bäst med mynten i bingen i Ankeborg.

När vi ändå talar om ord, och vokabulär i förlängningen kanske, så får årets sist lästa bok ett hedersomnämnande. Den blev visserligen inte färdigläst förrän 2012:s första dagar, men lejonparten av läsningen blev ändå under 2011. En kan nästan tro att China Miéville rullar runt i utdragna sidor från den brittiska ordboken, likt en pengaglad människa rullar sig runt i sedlar. Embassytown är hans första renodlade science fiction, och den lyser som en supernova! Embassytown ligger i utkanten av det kända universat, där människorna lever i nära anslutning till planetens hemmavarande civilisation. Lingvister dras till Ariekei som flugor. Deras språk är oerhört särpräglat, och människans anpassning till att kunna tala med dem är fascinerande.

Under våren och hösten stiftade jag även bekantskap med John Scalzi för första gången. Agent to the Stars och Fuzzy Nation fyllde humor- och feel good-kvoten mer än väl. Underhållande, välskrivet och fartfyllt.
I Agent to the Stars får vi träffa hollywoodagenten Thomas Stein. Han är ett stjärnskott inom sin bransch, som får ett oväntat uppdrag av sin chef. Istället för de vanliga skådespelarna ska han nu arbeta med Yherajk, utomjordingar som förstått vikten av första intrycket hos människor.
I Fuzzy Nation möter vi Jack Holloway som utför geologiska undersökningar åt ett megaföretag på en planet för gruvdrift. En dag stöter han på små kramgoa krabater hemma hos sig, och ser dem först som ett trevligt husdjur. De kan ju uppenbarliga inte vara intelligenta, för då skulle hela gruvdriftsindustrin på planeten behöva upphöra omedelbart …

Den mest fantastiska världen gav Nnedi Okorafor mig i reaboksfyndet The Shadow Speaker. I Saharaöknen 2070 efter den stora förändringen får vi följa Ejii på en resa som innehåller det mesta. Ejii är ute efter att hämnas sin fars mord, men upptäcker ett viktigare syfte med sin resa. Med sig har hon nya vänner och den talande kamelen Onion. Hon reser i en värld omdefinierad av ett kärnvapenkrig i början av 2000-talet, där den stora fredsbomben ställde till mer interdimensionell skada än vad radioaktivitet gjorde.