När jag såg orden ”mest underskattat” så var det ju ingen fråga om saken – det var självklart att det var jag som skulle skriva dagens blogginlägg och det var självklart att inlägget faktiskt bara kunde handla om Beauty Queens, av fenomenala Libba Bray.
Jag har redan tillbringat en rätt så stor mängd tid på att försöka trycka ner denna bok i alla som kan läsas hals, och har då också redan skrivit en recension av detta feministiska mästerverk på goodreads, där jag gav den fem av möjliga fem stjärnor.
Beauty Queens handlar om vad som händer när ett plan fullproppat av skönhetsdrottningar kraschlandar på en öde ö mitt ute i ingenstans. Tjejerna är alla attraktiva på ett (mestadels) normativt sätt och är redo att göra allt för att vinna skönhetstävlingen. Men faktumet att de är skönhetsdrottningar betyder inte att det är det enda de är, eller att de ej har andra drömmar, intressen eller talanger. Och på ön behöver de alla jobba tillsammans för att överleva, samtidigt som de fortsätter att öva till tävlingen som de hoppas kunna ställa upp i om lyckas ta sig tillbaka till fast mark. Damerna passar även på att krossa vartenda stereotyp någon skulle kunna ha om dem och slänger ur sig det enda kraftfulla citatet efter det andra.
“The world expected girls to pluck and primp and put on heels. Meanwhile, boys dressed in rumpled T-shirts and baggy pants and misplace their combs, and yet you were suppose to fall at their feet? Unacceptable.”
| “Why do girls always feel like they have to apologize for giving an opinion or taking up space in the world? Have you ever noticed that?” Nicole asked. ”You go on websites and some girl leaves a post and if it’s longer than three sentences or she’s expressing her thoughts about some topic, she usually ends with, ‘Sorry for the rant’ or ‘That may be dumb, but that’s what I think.” |
Tjejerna är verkligen helt fantastiska. Vi har exempelvis Nicole, den enda svarta i tävlingen. Hon är smart, vacker och jävligt trött på rasistisk bullshit. Adina, som är anti-pageant från början och bara är där för att bevisa en slags poäng. Mary-Lou, som bär en purity-ring men egentligen bara vill vara i kontroll av sin egen sexualitet, Petra, transgender och före detta medlem i ett av de största pojkbanden just nu. Vi har lesbiska och bisexuella, döva tjejer, arga tjejer, indiska tjejer och även en brud med en matbricka djupt begravd i sin panna. De är alla unika och komplexa, men har samtidigt massor av utrymme kvar för karaktärsutveckling – något som Libba Bray gör så otroligt snyggt att jag nästan tappar hakan. Jag vill verkligen bara bli bästa vän med alla dessa tjejerna.
Det finns dock även andra karaktärer – kärleksintressen i form av fejk-pirater, galna ex-skönhetsdrottningar och onda företagsagenter. Dessa är också intressanta och viktiga till storyn, och interaktionerna de har med de sanna huvudkaraktärerna är sjukt roliga.
Jag tycker verkligen uppriktigt att detta är en bok som alla borde läsa, och inte bara för att den är så komisk, utan även för att den är så himla smart. Den träffar verkligen mitt i prick varje gång, och är utbildande, representerande och satirisk. Jag tror till och med att den hade kunnat öppna någons ögon för hur viktigt feminism verkligen är – och även hur skadligt rasism, transfobi och homofobi är. Libba Bray hanterar alla dessa viktiga ämnen på ett ärlig, imponerande och vågat sätt.
“Sometimes I just want to go in a room and break things and scream. Like, it’s so much pressure all the time and if you get upset or angry, people say, ‘Are you on the rag of something?’ And it’s like I want to say, ‘No. I’m just pissed off right now. Can’t I just be pissed off? How come that’s not okay for me?’ Like my dad will say, ‘I can’t talk to you when you’re hysterical.’ And I’m totally not being hysterical! I’m just mad. And he’s the one losing it. But then I feel embarrassed anyway. So I slap on that smile and pretend everything’s okay even though it’s not.”
”For a second, Nicole wasn’t sure that she should go with these white girls. They sounded like they’d gone straight-up crazy, and the only other brown girl was giving her an eyeful of attitude. Nicole did what she’d been taught since she was little and her parents had moved into an all-white neighborhood: She smiled and made herself seem as friendly and nonthreatening as possible.”
Beauty Queens fick mig att känna så himla mycket. Jag blev förbannad, ledsen, frustrerad. Den fick mig fnissa och tvinga folk runt omkring mig att lyssna när jag läste upp det som var så himla roligt. Men mest av allt så gjorde den mig glad, då den var en av de mest tillfredställande böckerna jag har läst någonsin. Den slutade nästan löjligt bra, och trots att den står stark som en standalone, så hade jag verkligen älskat att läsa mer om dessa starka, roliga och smarta unga kvinnorna. De gav mig styrka, och fick mig att känna mig stolt över vem jag är; eyeliner, kort stubin, håriga armar och hela paketet. Vilket är precis så som det ska vara.
/Claudia, som vill att du läser den här boken jättejättemycket
SF-bokhandeln Malmö 
Lämna en kommentar