Nördarna rekommenderar: Station Eleven

15 Jul

station eleven(Korspost med Månadens Rekommendation. Kapten Karin tipsar:)

“I stood looking over my damaged home and tried to forget the sweetness of life on Earth.”

För 20 år sedan förhärjades Jorden av en influensaepidemi som spreds och dödade extremt snabbt och var nästan 100% effektiv. Bara en på tusen, eller kanske en på tiotusen, överlevde – ingen vet, för hela infrastrukturen brakade samman. Med nästan ingen kvar finns ingen elektricitet, inga fossila bränslen, ingen statsmakt, ingen kommunikation utöver att promenera över och prata med någon. De första åren var kaotiska och våldsamma, men nu har de få överlevande nått någon sorts normalitet.

Människor bor i små, glest utspridda samhällen, i resterna av småstäder, flygplatser eller motellbyar. Mellan dem reser The Traveling Symphony, en karavan av en musikorkester och ett teatersällskap som spelar Shakespeare. Deras motto är hämtat från ett avsnitt av Star Trek Voyager: Because survival is insufficient.

Bland skådespelarna finns Kirsten, som var åtta år gammal när världen gick under. Kvällen då det började var hon med i Kung Lear, i en föreställning som hastigt avbröts när huvudrollsinnehavaren, den berömde skådespelaren Arthur Leander, dog på scen – inte av influensan, utan av en hjärtattack, trots insatser från en slumpens hjälte i publiken. Med sig i bagaget har Kirsten i alla år av flykt och resor burit med sig två nummer av en tecknad science fiction-serie som heter Station Eleven, och en brevpress, en rund sten av glas. Alla dessa trådar kommer att knytas samman medan vi följer en handfull huvudpersoner före katastrofen – i en helt vanlig värld med telefoner och livssorger – under den obönhörliga katastrofen, och “nu”, tjugo år efteråt, när världen är en annan. När det fötts människor som inte alls minns en annan värld. När somliga små samhällen är mycket farligare än andra för ett resande teatersällskap att besöka. När osannolika sammanträffanden från årtionden tillbaka visar sig ha betydelse, om inte på det globala eller episka planet, så på det personliga.

Det är melankoliskt och gripande, men också envist, till och med hoppfullt; vardagligt för att vardagen är livet, även i en ödelagd värld. För att enbart överlevnad är inte tillräckligt.

Station+Eleven+comic+8

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: